Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vår tids moskoviter. Af E. von Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anspråkslöst, godmodigt original, hvars ömma trohet på det hjertlösaste tages i
anspråk af föremålet derför, och som det oaktadt icke har hjerta att
bryta de tunga, nästan förnedrande bojor, hvilka blott hans egen, allt
uppoffrande kärlek pålagt honom. Mannens namn är Sofon
Ivanovitsch Potugin, en petersburgsk embetsman, som i Baden-Baden likasom
hemma har tillträde till de olika ryska samhälls- och
sällskapskretsarne och som derföre förenar god personalkännedom och
verldserfarenhet med sin på ryskt sätt, när den väl en gång kommit i farten, högst
rörliga och smidiga åskådningsförmåga.
Låtom oss nu höra en stund på Sofon Ivanovitsch Potugin,
der han på en bänk under ett träd i Lichtenthal-allén huller om
buller lättar sitt hjerta i humoristiska utgjutelser för den yngre, mera
oerfarne och optimistiske Litvinov. Potugin är en bredaxlad man,
med höghvälfdt bröst, korta och starka ben, krusigt hår, kloka
melankoliska ögon under buskiga ögonbryn, stor men regelbundet formad
mun, ojemna (förmodligen mycket starka) tänder och en näsa af den
sorten som man kallar potatisnäsa och som, enligt Turgenjews
försäkran, är äkta ryskt nationel, ehuru den nog har många systrar i
det vestra Europa. Hans väsende tillkännagifver oföretagsamhet, till
och med tafatthet, men icke någon vanlig personlighet. Detta
signalement af Turgenjevs alter ego, såsom mannen väl i viss mån bör anses,
torde icke sakna särskildt intresse.
Ni frågade mig nyss, så talar Potugin, hvilka mina åsigter om
det vestra Europa äro. Jag beundrar det, jag är tillgifven dess
principer ända till dyrkan och anser icke det ringaste behöfligt, att dölja
dessa känslor. Jag har, Gud vare lof, upphört att lämpa mina
begrepp, åsigter och öfvertygelser efter dem, med hvilka jag talar; jag
känner ingenting sämre, än denna onyttiga feghet, denna föraktliga
beredvillighet! Ja, jag är vän och anhängare af det vestliga
Europa, eller, för att uttrycka mig korrektare, en vän till den
bildning, öfver hvilken man i Ryssland förstår att göra sig så lustig, —
af civilisationen, detta ord synes mig ännu bättre; jag älskar den af
hela mitt hjerta, jag tror på den, en annan kärlek hvarken kan jag
eller skall jag hafva. Detta ord civilisation är ensamt fattligt för
alla, rent och heligt, under det att de öfriga derimot, såsom
nationalitet, ära m. fl., lukta blod. Rysk nationalitet, rysk originalitet! Jag
anser som en galenskap detta rop på rent nationel, ursprungligt naiv
och omedelbar skapelseförmåga. Ryssland har under loppet af tio
århundraden icke frambragt någonting sjelfständigt, vare sig i
rättsväsende, förvaltning, vetenskap eller konst, ja icke engång på
industriens område. Men vänta blott, heter det ständigt, gif er till tåls, allt
skall en dag komma! Och hvarifrån? Från oss bildade? Men bildningen
beler man ju. Från folket alltså? Ja, det är ett stort folk! När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
