Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anmälningar - Valda dikter af Ernet Björck. — Dikter af Carl Snoilsky. Af E. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utom en enda, rnen att ieke dess mindre en viss bestämd person
kunde känna sig vida mer anslagen af just detta undantag än af
alla de öfriga i serien tillsamman. Så snart vi känna oss hänförda,
värmda eller tröstade af ett lyriskt poem kunna vi säga att det är
godt, men i motsatt fall kunna vi blott antaga, ej med visshet
döma att det är underhaltigt, förutsatt nämligen att dikten
verkligen uttalar en tanke, en känsla eller en själs tillstånd. Det är
alltså på sympatien, som omdömet härvidlag beror och lyrik är
helt enkelt en poetiskt uttryckt stämning, som är mäglig att väcka
en motsvarande stämning hos läsaren eller åhöraren. Man skulle
vilja likna denna konstart vid en qvinnas barm; den må vara
aldrig så formskön, aldrig så plastiskt afrundad, kände vi icke ett
hjertas slag derunder så förefölle den oss i all sin fullhet litlös och
kall. Lyriken är oäkta, om den icke tolkar ett hjerta som djupt
rörts eller röres. och ju varmare eller lifligare eller klarare den
bär detta vittnesbörd, dess större konstvärde har den äfven.
Alltså då Red. anmodat oss om vårt omdöme öfver Björcks
och Snoilskys lyrik kunna vi blott säga att vi älska den, att för
oss är den skön. I Björcks diktning röja sig ett rent, varmt och
ädelt hjerta, en snabb och säker uppfattning af det sköna, en icke
vidt sväfvande, men flitigt samlande inbillniugskraft, hvilket allt
gör sig gällande i en form af otadlig korrekthet och städse
behagligt, stundom till musikens sig närmande välljud. Naturen har
legat öppen för skaldens öga, och hvad han der varsebiifvit,
lierr-ligt och rikt eller torftigt men täckt, har han otvunget tillegnat sig.
I menniskohjertat tyckes han oss icke hafva blickat så djupt, och
detta måhända emedan han icke velat det, emedan han fruktat att
finna alltför mycket vidrigt och ondt, han som så älskade det goda
att det med sitt ljus snart sagdt bortskymde sin motsats för hans
syn. Hans teckning förefaller oss sällan djerf eller i högre grad
originel, men alltid riktig och sann, clair-obscuren var icke hans
starkaste sida, emedan han i allmänhet skydde skuggan, och såsom
kolorist förekommer han just derföre understundom till en viss
grad blek i sin färgläggning, så snart det icke gällt den rena
landskapsmålningen. Oss särskildt anslår på det lifligaste deu
allegori som ofta skymtar fram ur hans naturbilder, ehuru vi veta
att sådant i senare tid förkättras af estetikens målsmän.
Då skalden sammanflätat sina lyriska blomster till ett slags
episk krans beundra vi den fina känsla och observationsgåfva,
hvarmed han tillgodogjort sig allt det tacksama hos ämnet, likasom
den eleganta ledighet, hvarmed han aflardat det som blott för
sammanbindningen varit nödvändigt. Bland dessa hans större
dikter, ”Ett minne”, ”En målning” och ”En gammal historia”, skatta
vi utan tvekan högst den sistnämnda och yngsta, just derför att
skalden här tagit mod till sig att jemväl besjunga det onda, icke
blott frestelsen utan äfven brottet, livar igenom han kommit i
tillfälle att förete en mer än eljest djupgående karaktersanalys jemte
den ökade styrka som vinnes genom anlitande af kontrasten. Vi
finna här i skildringen af resonnemangspartiet en straffande
vältalighet likasom i sjette sången ett djupt vemod, hvarpå samlingen
i öfrigt ej gifver motsvarande prof. Än mer älska vi dock de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
