Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anmälningar - Valda dikter af Ernet Björck. — Dikter af Carl Snoilsky. Af E. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blommor skalden räckt oss en i sender. Det är ej många
eterneller, men så mycket fler förgätmigej. Vår mening är att
tör-hända skola iå bland Björcks poemer utan spår af tidens välde gå
till ett kommande slägte, som icke kände honom sjelf, men att för
enhvar som under läsningen af dem erinras om hans ljusa och ädla
personlighet förblifva de städse friska och oförgätliga.
Björck diktade med otrolig lätthet; det var blott ett slag
literära arbeten som var honom tungt och svårt. Det var när något
poöm eller någon berättelse skickats af en frånvarande vän till det
vittra sällskap, hvars sekreterare Björck var, när samma diktverk
ogillats af sällskapet och sekreteraren alltså å em betes vägnar
nödgades härom underrätta den olycklige insändaren. Då hade
formmästaren svårt att uttrycka sig, då såg man många ändringar i
hans manuskript, då rättade han och strök och kunde aldrig finna
ord älskvärda och välvilliga nog. Det är ej blott såsom ett
karakteristiskt drag vi velat hafva detta anfördt. De omsider
af-sända brefven blefvo, tack vare denna utomordentliga omsorg
under deras afFattande, äfven i estetisk mening verkliga skaldebref,
mästerstycken af hvilka det skulle hafva glädt oss att i samlingen
återfinna ett eller annat exemplar.
Den vackra Iefnadsteckning som utgör diktcykelns inledning
prisar med rätta Ernst Björcks godhet. Den var grunddraget i
hans väsen och i hans sång, hvilken likasom han;’ sjelf var icke
storartad men ren, innerlig och trohjertad från början till slut.
Han var i alla fall den första lärkan i Sveriges unga sångarvår
och han föll på sin post, saknad af alla, men beklagad blott af
dem, som icke betänkte hvilken herrlig lott det är att slockna
midt i den vår och det solsken man med sina toner bebådat.
Vi sade oss högst bland Björcks större dikter värdera ”En
gammal historia”. Säkerligen röjer sig i detta poem det intryck af
Snoilskys skaldskap som den äldre sångarbrodern småningom
erfarit. Åtminstone finna vi i dess förtjenster ett närmande till
egendomligheterna och skaplvnnet hos detta sjelfständiga och djerfva
geni, som i omfattning, färgrikedom och qvickhet, om också icke
i sympatetiskt välde är Björcks öfverlägset. Snoilsky är framför
allt konstnär; hvart och ett af hans poemer är en fullständigt
utarbetad helhet. Den misstager sig som anser honom mindre varm
emedan han är lugn och klar, ty den med klarhet tolkade
stämningen är så som lavan; den har varit eld. Snoilsky har
blott mera samvetsgrannt sofrat sin stämning innan han gifvit den
uttryck i sången. Hos denne författare är teckningen städse djerf
och träffande, skuggor och dagrar vexla oaflåtligt, som på en äng,
när små moln jaga fram under stark sol, koloriten skiftar i alla
prismans färger, formen är icke fullt så korrekt som Björcks, men
långt mera praktfull och rhytmiskt begåfvad. Och ju svårare i
vanlig mening metern är, dess ledigare tolkar skalden derå sin tanke.
De spanska sonetterna äro mästerprofven hos denna rikhaltiga
konstnärlighet. De äro inga uddhvasst tillspetsade epigrammer,
författaren rår icke för att jemväl på den sista raden finnes en
point, en originel idé. Skiftande, nästan brokigt, är dessa dikters
innehåll, då de än sjunga frihetens lof, än måla ett karakteristiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
