Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anmälningar - Ibsen, Henrik, De Unges Forbund. Lystspil i fem akter. Af N. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ib sen, Henrik: De Unges Forbund. Lystspil i fem Akter.
Kjöbenhavn 1869. 8:o.
Detta arbete har af flere än ett skäl tillvunnit sig en ovanlig
uppmärksamhet hos den nordiska allmänheteu, och åtskilliga
uttalanden deröfver ha redan varit synliga i tidskrifter och tidningar,
äfven frånsed t den häftiga polemik som lorts angående det i
Kristiania. Det skulle sålunda kunna synas öfverflödigt att öka alla
dessa yttranden med ännu ett, i fall nämligen icke, enligt
anmälarens förmenande, åtskilliga ganska vigtiga spörsmål, till
hvilka detta stycke ger anledning, antingen lemnats alldeles
ovidrörda eller också helt flygtigt förbigåtts åtminstone af de svenska
uppsatser i ämnet, om hvilka han haft tillfälle att taga kännedom.
Anmälaren vill söka att efter förmåga framhålla de frågor, som
läsuingen af stycket och dess framställande på vår scen hos honom
och säkerligen hos mången annan väckt; men han tilltror sig
ingalunda att uttömmande besvara dem, utan öfveriemnar detta
svåra värf åt andra, mer sak förstånd ige och upplyste granskare.
Henrik Ibsen har under de senare åren af sin
skaldeverksamhet framträdt ur den oförtjenta skymning som dittills dolt hans
namn för den stora mängdens mindre grannsynta blickar. Med
Brand och Peer Gynt intog han utan all fråga ett af de främsta
rummen på den skandinaviska parnassen, eller åtminstone ett
alldeles afskildt och egendomligt. Trots det obestridliga snille dessa
^dramatiska dikter” förråda, har det imellertid ej undfallit mången
att de tillika lida af en ensidighet och skärpa i åskådning, som,
i förening med ett regel löst, stundom verkligen koketterande
fantasteri, alldeles beröfvat dem det jemnmått, den klarhet i
framställningen, hvilka en verkligt stor diktare alltid medför till sina
verk. Ibsens olater i manér, härledande sig, synes det, från en
allt för nära bekantskap med den tyska romantiska skolans yttersta
venster, ha på ett egendomligt sätt sammansmält med hans i
grunden från Sören Kierkegaard härstammande lifsuppfattning, för att
bilda dessa fullkomligt odramatiska, fullkomligt oharmoniska,
fullkomligt regellösa skapelser, der man dock träffar så förträffliga
enskildheter, så oändligt rörande scener, så mästerligt funna och
ätergifna inblickar i själslifvets allra hemligaste vrår. Ibsen är
dock begåfvad med för mycket kritiskt sinne, för att han ej skulle
inärkt, det denna art författarskap, genom sitt sönderbrytande af
diktandets formella fordringar, i längden kunde gagna hvarken de
sedliga idéer för hvilka han kämpar eller poesien sjelf, betraktad
som konst. Han beslöt således att vända om från den farliga
sluttning mot romanticismens dunkla afgrunder på hvilken han
onekligen befann sig i de nyss nämnda båda arbetena, och att i
stället återgå till den verkliga verlden, den verkliga scenen, der
först Hærmændene paa Helgoland och framför allt Kongs-Emnerne
tillräckligt lagt Ibsens stora dramatiska begåfning i dagen.
Nu skulle ämnet gripas ur det allra verkligaste af den
inhemska samtiden, nu skulle belackarne, som påstått att Ibsen ej hadc
sinne för det reala i diktning och lif, bringas på skam genom ett
icke blott spelbart, utan fullkomligt realistiskt drama, och så har
Be Unges Förbund tillkommit. Detta stycke innehåller således,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
