Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anmälningar - Ibsen, Henrik, De Unges Forbund. Lystspil i fem akter. Af N. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enligt anmälarens äsigt, en dubbel protest, dels mot påståendet om
Ibsens bristande förmåga att skapa bestämda, ur den rama
verkligheten tagna gestalter och scener, dels mot det lumpna, det
egoistiska och på kärna blottade i denna samma verklighets äflan.
Har skalden lyckats i detta tvåfaldiga företag? Det är första frågan.
Flere af dem som inom vår press sysselsatt sig med Be Unges
Forbund ha med mycken tillförsigt betonat, att stycket är i hög
grad ”realistiskt”; men de ha icke sökt eller kunnat förklara hvarför
det, oaktadt denna realism, i det hela efterlemnar ett så
otillfredsställande. snart sagdt, sväfvande intryck. Man har hjelpt sig med
att yttra, det dramat genom den oblidkeliga strängheten i sin
satir, som ej förmildras af någon humor, verkar på ett skärande,
operationsmessigt sätt: det är en dissektion, ej ett drama, åskådaren
bivistar. Utan tvifvel ligger en viss sanning häri; men grunden
för detta förhållande är i alla fall ej angifven. Så vidt anmälaren
förstår, är han att söka just i Ibsens bemödande att här komma
ifrån sina närmaste poetiska föregåenden och i detta bemödandes
mindre lyckliga utgång. Ibsen har för länge idkat fantastiska
ut-flygter för att detta försyndande mot den poetiska moralen ej
skulle medfört några följder. Hans s. k. realism i Be Unges
For-bund visar sig derför, vid närmare påseende, vara frukten af de
mest våldsamma ansträngningar och dérigenom i sin art lika osund,
lika blottad på sanning i ordets poetiska mening, som hans vilda
fantasterier förut. Man tycker sig öfverallt se, hur skalden med
den ängsligaste omsorg undvikit äfven den minsta utsväfning i
lyrisk eller episk riktning för att vara riktigt kärndramatisk. Men
tillika undgår det ej den uppmärksamme åskådaren, hur föga
hemmastadd skalden, trots sitt redliga bemödande, är i den verld
med hvilken han inlåtit sig, hur intrigen, på hvars tillspetsning
han synbarligen nedlagt stor omsorg, likväl i sjelfva verket lemnar
de vådligaste blottor för kritiken, hur karaktererna, genom drag
af mindre följdriktighet, af barnslighet, af oklarhet, förråda att
den skenbart fine och kalle psykologen dock i sjelfva verket ännu
i allt för hög grad låter sin fantasi och sin satiriska retlighet
hänföra sig till öfverdrifter och onaturligheter. Det ingår ej i
anmälarens afsigt och skulle dessutom vara öfverflödigt att visa huru
dessa brister återfinnas i hela stycket och sålunda ingalunda äro
tillfälliga. Det må vara nog att, i afseende på handlingen,
påminna om den för hela hennes utveckling vigtiga vexelafiären,
som sväfvar i fullständigt dunkel, och, med afseende på
personerna, hänvisa på den hufvudsakliga, Stensgaard, en af de ömkligaste
och puerilaste hjeltar den nyaste sedekomedien kan uppvisa.
Aktom oss derför väl att tro, det Ibsen här verkat i andan af den
realism som skall bli framtidens konst! Jemnför man hans stycke
med de mest framstående bland de nyaste franske dramatikernes»
vore det än med sjelfve den bittert polemiske Augiers komedier, kan
man lättast inse, hvilken himmelsvid skilnad det finnes mellan en äkta»
kärnfrisk realism och en osund, på förkonstlingens väg tillkommen.
Hvad som bäst bevisar, att Be Unges Forbund i sjelfva verket
endast skenbart uppdagar en ny sida af Ibsens skaldskap är desa
innehåll, afsedt från den diktande behandlingen. Här återfinna vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
