Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Anmälningar - William Hepworth Dixon, Heliga landet, dess forna och närvarande förhållanden. Constantin Tischendorf, Det heliga landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi nedfalla ju alla i stoftet för samme Gud. Jorden är ju allas
gemensamma egendom. Huru skola väl menniskorna någonBin
komma till ett fullkomligt andligt helt, p& någon annan väg än
den Gud sjelf utstakat, nämligen genom ömsesidig tillgifvenhet,
genom menniskokärlekens dragningskraft? I krig är det den starke,
som underkufvar den svage; men i det moraliska och i trossaker
är det den rättänkande, den rätthandlande, som öfvervinner den
vacklande och osäkre.”
Hufvudintresset vid läsningen af Tischendorfs innehållsrika och med
betydande stilistisk talang utförda reseskildringar samlar sig
naturligtvis kring det märkliga bibelfyndet, upptäckten af Codex
Sinai-ticus i S:t Ka t ari aa-klostret på Sinai d. 4 Febr. 1859. Utom 22
böcker af det gamla testamentet, till största delen fullständiga,
särdeles äf profeterna, de poetiska böckerna och de e. k.
apokry-ferna, innehöllo de dyrbara handskriftsbladen hela nya testamentet
utan minsta lucka samt derutöfver Barnabas’ bref fullständigt och
första tredjedelen af skriften Herden af Hermas. Med deltagande
hör man den namnkunnige urkundskännaren berätta om sin glada
öfverraskning och tacksamhet mot försynen, då han i sina händer
fann den äldsta af alla hittills kända bibelhandskrifter, hvars text
sålunda hädanefter borde gifva utslaget vid hvarje
meningsskiljaktighet i fråga om ursprungliga lydelsen af det ena eller andra
stället i nya testamentet.
Klart är, art den höga betydenhet Tischendorf sjelf tager i
anspråk för det af honom ”under providentiel ledning” gjorda
fyndet åt detsamma kan tillerkännas endast under den
förutsättningen, att Sinaiter-handskriften bevisligen och obestridligen är den
äldsta af alla, ”codex omnium antiquissimus” (härstammande från
första hälften af 4:de århundradet e. Kr.), såsom dess upptäckare
påstår. Asigterna härom äro imellertid något skiljaktiga i den
lärda verlden. Kort efter det Tischendorf offentliggjort sin upplaga
af Novum Testamentum ex codice Sinaitico etc. (Leipzig 1863),
företog en af Tysklands lärdaste teologer, prof. A. Hilgenfeld i
Jena, en granskning af de skäl T. i sina ”prolegomena” andragit
till styrkande af sin åsigt att God. Sin. vore några årtionden äldre
än till och med Cod. Vaticanus. Hilgenfelds förnämsta invändning
mot T. är följande:
Uti sjelfva Cod. Sinaiticus har en afskrifvare från början af
7:de årh. efter Esthers bok inskjutit en anmärkning eller kort
reflexion, deri han, jemförande Cod. Sin. med en annan
bibelhandskrift försedd med martyren Pamphili egenhändiga underskrift, ger
åt denna pamphiliska codex benämningen ”den uräldsta” (ro av 16
jraXatwiazov Då man nu har sig bekant, att martyren
Pamphilus aflifvades år 309 e. Kr. och afskrifvaren meddelar att
namnteckningen under handskriften ditsattes af Pamphilus, då han
redan var i fängelset, synes det vara påtagligt — menar
Hilgenfeld — att nämnde afskrifvare betraktat C. Sin. såsom ännu vid
hans tid helt ung. Hade han nämligen ansett C. Sin. redan då
innehafva en ålder af öfver 250 år, eller med andra ord, vara från
böljar af 4:de årh., så finnes intet skäl hvarföre han skulle åt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
