Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteraturen och hemmet. Af Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känner ej något annat, något högre fyllnadsmedel. Ensamheten
och boken, som bereda tillgångar till en renare, mera själfull
lei-nadsglädje, äro endast tillflykter i olyckan, fordra dessutom någcn
själsansträngning och kunna ej blifva medel för något slags
rus-gifvande nöje. Der en rikare tillgång finnes på det sednare, der
flyger man från det ena till det andra med en viss yttre liflighit,
ty omvexling är lefhadsgrundsatsen i ett lif, som saknar ett
redbart innehåll och derigenom en ädlare betydelse.
Erfarenheten har gifvit oss mångfaldiga förebilder för vår
teckning.
Gå vi till sällskapslifvet, der familjen har nöjet se sina
möjligen talrika vänner församlade, så vilja vi ej påstå att själfullhet,
att intelligens i allmänhet är det utmärkande draget i detta slags
samlif. Täflan i utsökta, öfverflödande anrättningar för mängdens
gud, magen, är märkbar och det största antalet af män finna
redan i anblicken af det svigtande, väl prydda bordet en outsäglig
njutning. Man gläder sig redan på förhand åt det, som skall
»inhemtas», och omtalar med stor belåtenhet den angenäma
nyheten för sina vänner. Åt detta eftersökta nöje öfverlemnar man
sig med lika fördel, då solen gått två till tre timmars väg nedom
zenith, som då hon står i nadir och lyser våra antipoder. Våra
nattliga »supéer» äro beryktade. Vi äro ett folk, som ej sällan äter
och dricker mest om nätterna. De hundrade skimrande ljusen kasta
då förtrollningens sken öfver oss sjelfva och omgifvande föremål,
fruntimmerstoilettens vexlande former och färger blända ögat,
sättet att vara är förbindligt, intagande, samtalet vanligen lika
lifligt som haltlöst; det är som vore man på en teater, der nöjet
växer i kapp med illusionen. De egentligen arbetande ledamöterna
sitta med tankfulla miner vid spelborden och umgås på vinst och
förlust med Cæsar och Alexander, David och Rachel, Judith och
Minerva. Hvar i dessa andefattiga kretsar finnes mmniskan i hennes
förädling?
Nå väl! detta sinnliga lif med en viss yttre glans, denna flärd,
denna fåfänga, denna karakterens osannfärdighet, detta pjoller med
anspråksfulla åtbörder, detta lyxens tomma skryt, dessa själlösa
tidsfördrif, äro de icke ett gift, som småningom undergräfver både
kroppens och själens helsa och gör mången menniska till en
karri-katyr af sig sjelf? Vi kunna ej föreställa oss annat än, att den,
som dragits eller sökt sig in i detta förstörelsens lif, antingen af
en tillfällighet eller för att söka lyckan, förr eller sednare erfar
dess rätta verkningar. Håglösheten måste intaga den friska
arbetslustens plats, den sanna lefnadsglädjen vika för tröttheten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
