Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteraturen och hemmet. Af Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allmänna, för fäderneslandets ära och bestånd, så finnes ej mera
någon kraft att bygga på, om vår tillvaro som ett sjelfständigt
folk hotas. Vi hafva ock från flere håll försport, vi vilja ej säga
modlöshet, utan liknöjdhet för allt sjelfförsvar. »Vi kunna ej
försvara oss», säger man. Sprider sig denna åsigt som en epidemisk
sjukdom, då hafva vi upphört att vara ärorika och kraftfulla fäders
värdiga ättlingar, vi äro vanbördingar, förtjena ej det namn vi
ega, och Riddarholmskyrkans hvalf må gerna sammanstörta öfver
våra gamla troféer, ty de tillhöra oss ej mer som manande
segertecken, de äro för oss blott trasor.
Vi läste för några få år sedan i en dansk tidning dessa ord:
»man märker, huru Sverige reser sig». Det flög genom oss en
känsla, som värmde och växte till hänförelse. Vi vågade nämligen
tro, att orden voro sanna och den tron fyllde vår själ med glädje.
Men skulle det varit ett ögonblicks förvillelse? Skulle de löftesrika
orden kunna förvandlas till en bitter ironi?
Finnas således — som vi annorstädes J) antydt — tecken som
tyda på en vaknande nationalkänsla, så saknas ej heller drag, som
tydligen nog båda något helt annat. Elementerna till godt och ondt
tränga hvarandra.- Det beror af oss sjelfva att göra de förra till
segrare öfver de sédnare eller låta dem besegras. I sistnämnda
fall kunna vi säga farväl åt vår historia, vår ärfda ära, vår
sjelf-ständighet.
Hvar är då källan att söka till detta vacklande mellan styrka
och svaghet, mellan ögonblicklig hänförelse och långvarig dåsighet,
mellan allvar och lättsinne, mellan stora anlopp och små steg,
mellan uppböjda tänkesätt hos få, men låg sinnlig njutningslystnad
hos mängden, m. e. o. mellan högsinthet och sjelfviskhet? En
långvarig fred kan visserligen genom ett öfverhandtagande
materielt lif försvaga ett folk till kropp och själ och insöfva det i
säkerhet. Men sådana äro icke allestädes och alltid fredens
verkningar. Den kan ock förete en växande, mer och mer samlad
kraft, på samma gång den genom ett väl ordnadt och allmänt
arbete i förening med ett förståndigt och värdigt lefnadssätt ökar
de materiella tillgångarne. Ty ett sådant arbete är ett folks
rikedom, liksom dess säkraste värn mot uppkomsten af allt förstörande
karakterslyten. Vi måste således gå ned i samhällets djup,
undersöka dess rot, dess utgångspunkt, familjen, hemmet. Der utsås
fröet, der växer plantan, der forberedes framtiden. Är luften redan
!) Jmfr. uppsatsen Om svenska litteratursn och dess historia i Januar i-häftet af
Framtiden, innevar. årg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
