Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F. Hitzig, Geschichte des Volkes Israel). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omätliga rymder. Dessa gudatjurar af metall återfinnas äfven i
Medelhafvets mer eller mindre helleniserade helgedomar, från Talus
och Minotaurus på Kreta till Thabors Jupiter (Athabyriussom
man dyrkade på Sicilien.
En uppmärksam betraktare har måhända redan funnit hvad
som väsentligen skiljer denna mytologi från alla andra dylika. Den
mer än annorstädes sega och uteslutande förkärleken för det som
frambringar och förstörer lifvet på jordens yta, och för det som
representerar dess oförstörbara varaktighet på himmelen, gör äfven,
att ideen om den enväldiga kraften är förherrskande i alla dessa
mytologiska föreställningar. Under det att namnen på de
indo-europeiska gudarne vanligen antyda de sidor af deras väsende som
slå an på sinnena, isynnerhet på synsinnet, t. ex. glansen, skönheten,
formen, likheten eller analogien med något jordiskt fenomen, h&fva
de semitiska gudarnes namn någonting på en gång personligt och
abstrakt, kunna utan svårighet öfverflyttas från den ene guden till
den andre, och sluta sig alltid strängt till den central-idé som vi
nyss angifvit. El betyder den starke; Adön eller Adonai herren,
likasom Baal; Kemos underkufvaren; Moloch konuugen, och
Edoah det förskräckliga. I denna den religiösa tankens
ursprungliga riktning finnas redan motiver att snarare lofva och prisa
gudomen än att framställa den i bild, och om gudomsattributet
företrädesvis består i oöfvervinnelig kraft, skulle det vara
besynnerligt att begränsa den dyrkade gudens magt genom att fördela
den på flera andra. Mytologien resonnerar äfven på sitt sätt; men
detta sätt är öfverdrifvet långsamt, och fördrager förunderligt väl
motsägelse. Vidare är det en följd af denna den semitiska
religionens första åskådning, att den enväldiga magten i sina förhållanden
till jordelifvet kan framställa sig från två olika synpunkter. Hon
kan nämligen vara den välgörande magt som framkallar lif, sprider
glädje, ljus och välsignelse; men hon kan äfven vara den förförliga
magt som, om ingenting återhåller eller blidkar henne, uppslukar,
förtärer tillintetgör lifvet. Solen, framför allt orientens sol, lämpar
sig lätt för denna dubbla uppfattning, och utan att påstå att den
alstrat två hvarandra fullkomligt motsatta .gudomligheter, kunna
vi säga, att sådan var i det närmaste den skilnad som helgades af
de annars så närslägtade Baals- och Molochs-kulterna. Den första
representerar den lifgifvande, lysande solen, lifvets furste; den andra
mera den obarmhertige sol, som bränner allt på sin förd, och som
tyckes vilja komma åt lifvet i allmänhet. Det är derföre som,
under denna höga forntid då religionen föga bekymrade sig om mo- .
ralen, Baals-kulten gick ända till öfverdrift i lif, till utsväfningar
och orgier, under det att Molochs-kulten, mera sträng och dyster,
derimot slog Öfver till grymhet. Man behagade Baal genom att
öfverlemna sig åt den brutala könsdriften; man blidkade Molochs
vrede genom ohyggliga offer. Samma motsatta karakter
uppenbarar sig hos gudinnorna Aschera, äfven kallad Mylitta, och Astarte
eller Astoreth. Astarte, den behornade, är en kysk och sträng
måne, som grekerna assimilera med Juno eller ock med Venus
Urania. Hvad beträffar Aschera eller Mylitta, är hon äfven Baaltis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
