Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F. Hitzig, Geschichte des Volkes Israel). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Byblos och den syriska gudinna i Hierapolis, hvars prestinnor,
kedeschas eller afskilda, prisg&fvo sig åt de män som kommo för
att tillbedja fortplantningens skyddsgudinna. Ännu mera skändliga
utsväfhingar voro förenade med denna djupt omoraliska kult, som
i sinnligt raseri öfvergick Venus Pandemos*, och som kunde komma
en att misstänka, att himmelens eld ej hade förtärt alla invånarne
i Sodom och Gomorra. Tilläggom dock att dessa skiljaktigheter
mellan de semitiska gudarne och gudinnorna blott äro relativa.
Baal och Moloch sammanblandas ofta. I kraft af den abstrakta
karakter, som vi angifvit och som hänförer alla dessa
gudomligheter till ideen om kraft, kunna de semitiska gudaväsendena lätt
öfvergä i hvarandra. Ingenting hos dem liknar den skarpt
begränsade individualiteten hos de grekiska gudomligheterna. Det är ai
samma skäl, som solen och månen stundom ersättas af en lysande
stjerna, såsom t. ex. Sirius, eller af en som synes vara högre än
andra, såsom Saturnus, och månen af planeten Venus eller helt
enkelt af jorden. Man kan sannolikt i samma syftning förklara de
besynnerliga kulter, i hvilka, liksom af en <rå aning om den
gudomliga enhet som absorberar alla skiljaktigheter, gudarne voro
androgyner, presterna klädde sig till qvinnor, prestinnorna till män,
och hvaraf grekiska mytologien har inregistrerat ett dunkelt minne
i berättelsen om den kraftfulle Herkules* älskareförklädningar hos
den förföriska Omphale.
Det är således visst, att semitiska mytologien har en karakter
för sig, och att denna karakter, om vi för ögonblicket glömma den
osedlighet som befläckar densamma, följaktligen skulle lättare än
annars medgifva monoteismens inympning på de semitiska folkens
originella religionsmed vetande. Sjelfva denna mytologis fattigdom
och torrhet bidrogo dertill. Man flnner nämligen i densamma
ingenting som påminner bm den oerhördt rika religiösa
uppfinningsförmågan i Indien eller Egypten ej heller det otroliga
öfver-flöd på behagliga sagor, till hvilka den grekiska polyteismen är
fader, ej heller den melankoliska eller drömmande poesi, som är
egen för det gamla Galliens och Germaniens otympliga
gudomlig-heter. Det är alltid samma tema, upprepadt ända till leda, af ett
gudapar, som i sig förenar den eviga och universella magten,
be-ledsagadt på sin höjd af andar, som senare föda demoner och
eng-lar, men som intaga föga rum i historien om monoteismens första
utveckling*). Påminnom oss slutligen att, hvad som förklarar sig
sjelf, de semiter, som hade fast bostad och vunnit en hög grad af
materiel civilisation i Niniveh, Babylon, Syrien och Tyrus
måhända voro underkastade inflytandet af en race som före dem var
bosatt i samma’ trakter, och ganska säkert den förderfvande smitta
*) Det kan likväl vara möjligt att, i en forntid ännn mera aflägsen än den, hvars
karakter vi efter säkra urkunder knnna studera, denna de lägre gudaväsendenas på
sätt och vis stumma roll varit mera verksam. De mytologiska spillror som förekomma
i första kapitlen af Genesis, isynnerhet ideen att heroer, jättar, män af »stort rykte»
(eller såsom det står i vår svenska bibel: »tyranner» samt »väldige och fast beryktade
män i verlden») hafva uppkommit genom Guds söner» umgänge med menniskors döttrar,
gifva starkt stöd åt denna förmodan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
