Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F. Hitzig, Geschichte des Volkes Israel). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handen, att Israels barn då voro polyteister, och allt synes
ådaga-lägga, att deras polyteism ej väsentligt skilde sig fr&n den
semitiska religion, hvars grundåskådning vi framställt. Hos dem såsom
hos alla forntida folk torde hafva förefunnits stora religiösa
skiljaktigheter på en gemensam grundval at myter och religiösa
sedvanor. Hvarje stam hade utan tvifvel sin särskilda gud.
Imeller-tid, om de hade något medvetande om sin nationella enhet, borde
de äfven hafva en nationalgud, och namnet på denne gud kan ej
hafva varit olikt det, som den bibliska traditionen ger åt
patriarkernas gud, El Schaddai, den starke, mägtige.
Mot slutet af fjortonde århundradet före vår tideräkning
förtrycktes Israels barn af Ramses II och hans efterträdare Menephtha,
hvilket hade till följd att de flydde långt från träldomens land.
Det är lyckligt att vi hafva äfven den egyptiska berättelsen om
denna Israeliternas afresa. Enligt Manetho blefvo de fördrifna
såsom orena; enligt bibeln aftågade de i trots af egypternas
bemödanden att hålla dem qvar. Det kan flnnas sanning i båda
dessa synpunkter, isynnerhet om man drager sig till minnes, att
israeliterna ej voro de ende hebreer, som hade att utstå egyptiskt
tyranni. Hvad som särskildt intresserar oss är, att Manetho i
likhet med bibeln betecknar Moses som Israels politiska ech religiösa
öfverhufvud. Begge källorna sammanstämma äfven deruti, att
Moses fått en egyptisk uppfostran. Det ör härpå man etödt sig för
att uppfinna en hel följd af lån från det gamla Egyptens vishet,
lån, som at ingenting bevisas, som snarare af allt vederläggas, ty
det vore stridande mot all sannolikhet att antaga, det Moses skulle
bortfört Israels folk genom att bjuda dem att följa honom i en
främmande gudoms namn. Det var ganska säkert den nationella
guden, »fädernas gud», Abrahams, Isaks och Jakobs, som Moses
åberopade såsom befrielseverkets skyddsgud. Kanske hade minnet
af fädrens gud mycket bleknat under den egyptiska perioden, utom
i den stam eller den familjegrupp, hvarifrån Moses sjelf utgick.
Det är detta som skulle förklara hvarföre Moses, under det han
vidhöll patriarkernas och sin guds väsentliga identitet, kunde
förkunna honom under ett nytt namn, som tillkännagaf en ny och
högre uppfattning af gudomligheten. Det finnes i andra Mose bok
ett högst märkligt ställe, som hos den som skrifvit den boken
förutsätter fullständigare kännedom om Israels religiösa forntid, än hos
de andra författarne. »Och Gud talade till Moses, och sade till
honom: Jag är Jehovah: och hafver synts Abraham, Isak och Jakob,
såsom deras ganska mägtige gud (El Schaddai); men mitt namn
Jehovah gjorde jag dem icke kunnigt.» Detta är af görande och
bekräftar allt hvad vi anfört om den israelitiska religionens
ursprungliga skaplynne. Alltifrån Moses har detta nya namn varit
oskiljaktigt förenadt med den stora befrielsen, och Jehovah är
sedan det israelitiska förbundets särskilde, nationelle gud Kritiken
har understundom velat förvisa Moses sjelf till de mytiska
skuggornas rike och förlägga jehovismens uppkomst till en senare
tid. Dessa försök hafva dock misslyckats. Att Moses var en
verklig historisk personlighet bekräftas af traditionen hos hans folk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
