Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F. Hitzig, Geschichte des Volkes Israel). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillerkänner Israels gud, och de semitiska folkens förnämsta gudabild.
Till och med i Jerusalems tempel, midt uti den jehovistiska
ortodoxiens sköte, hade offeraltaret fyra horn, och »kopparhafvet» eller det
stora reningskärlet uppbars af tolf oxar. Moses sjelf skall hafva
varit utrustad med de lysande profetiska »hornen». Detta kommer
oss att ofrivilligt tänka pä dyrkandet af Moloch med tjurhufvudet
eller Astarte den behornade. Likaså var »Jehovahs ark» skyddad
af cherubim, bevingade fantastiska djur, af hvilka likartade
exemplar återfinnas i Babylon och Niniveh, och hvilkas mytologiska
ursprung ej är tvifvel underkastadt. De voro de förfärande åskmoln,
irån hvilka blixtar likt flammande svärd utgingo, och hvilka, för
profana ögon döljande dundrets gud, hade till åliggande att fördrifva
de oförvägna, som vågade trotsa hans omedelbara närvaro.
Mennisko-oflrandet intager ett stort rum i de semitiska religionerna,
isynnerhet i Molochs-kulten, och ett af den renade jehovismens beröm
ligaste drag är att hafva till det yttersta bekämpat denna ohyggliga
plägsed. Vi finna det oaktadt då och då positiva bevis på dylika
menniskooffer till Jehovahs ära. Berättelserna om Jephta och hans
dotter, om Samuel och Agag, om David och gibeoniterna lemna
derom obestridliga intyg. Hvad beträffar omskärelsen kan den ej
annorlunda förklaras än af ideen att fri köpa mankönets lif genom
ett blodigt offer på förhand åt den gud, hvilkens vrede man sökte
stilla. Bland andra bevis för denna förmodan förekommer ett ganska
märkvärdigt ställe i Exodus. När Moses nämligen återkom till
Egypten med sin hustru Sipora och hennes oomskurne son, mötte
honom Jehovah och ville döda honom, men när Sipora omskar
barnet, skonades Moses af Jehovah. Samma andemening torde ligga
till grund för de jehovisternas lagstadganden, som föreskrefvo de
förstföddes helgande åt Herren och deras igenlösande med
penningar, likasom offrandet af alla kalfvar och lamm, som först öppnade
moderlifvet. En mängd bilder och till och med vidlyftiga
beskrif-ningar syfta att göra Jehovahs väsende identiskt med ljuset eller
elden. Den »brinnande busken», som brann utan att förtäras,
till-kännagaf Jehovahs närvaro; den »förtärande elden» förkunnar hans
ära på Sinai berg; kolen antändas vid hans ankomst. Titeln
Jehovah Zebaoih eller härskarornas Jehovah, heligheten af talen 7
och 12, en massa detaljer i den israelitiska kulten och de religiösa
ceremonierna, som profeterna senare bekämpade såsom gudlösa och
brottsliga, och som de ej kunde fullt öfvervinna förr än under
fän-genskapfitiden, — allt detta tillsamman med det föregående
bevisar, att åttonde och sjunde århundradenas renade jehovism ej kan
förekrifva sig från Moses. Hvad man kan och bör tänka är, att
Moses’ jehovism innehåller monoteismens historiska princip, men
också endast principen, och att tiden, den gudomlige logikern,
gjort resten.
Hvilken var då denna monoteismens grundprincip? Jo, den
första föreskrift, som öppnar »de tio budorden». Mer än något
annat af den s. k. mosaiska lagstiftningen torde dekalogen härleda
sig från Moses sjelf, och den börjar med dessa ord: »Du skall inga
andra gudar hafva inför mitt ansigte». Man måste noga lägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
