Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F. Hitzig, Geschichte des Volkes Israel). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märke till hvad som i dessa aflögsna tider menades med »Jehovahs
ansigte». Moses’ gud var ganska lokaliserad. Han hade en boning
på jorden, nämligen »förbundets ark , eller, enligt gamla
ordalydelsen, »Jehovahs ark», det vill säga den flyttbara låda, i hvilken
de två stentaflorna förvarades. Det var der, och endast der, som
han bodde bland menniskorna. Ursprungliga meningen af detta
bud var helt enkelt, att det i arkens närhet var förbjudet att
tillbedja någon annan gud än Jehovah; men hvad man icke kunde
göra »inför hans ansigte-, i hans närvaro, var icke bestämdt
förbjudet att göra annorstädes. Jehovah var Israels gud, den såsom
födrens gud mest bekante, den befriande gud, som förde sitt folk
från Egypten, den starkaste bland de starke, med ett ord: han var
det israelitiska förbundets ende och tillfyllestgörande gud. Derföre
var det dock ej sagdt, att ej hvarje stam eller del af en stam, ja
hvarje familj, samtidigt med denna förbundskult. kunde hafva
särskilda gudar. På samma sätt vet hvarje from katolik ganska väl,
att den absoluta all magten ej finnes hos någon annan än den
skapande guden; men han inser ej, hvarföre denna tro skulle förbjuda
honom att särskildt dyrka helgonen eller jungfru Maria. I
verkligheten voro i det gamla Israel, genom en öfvergång, hvars
snabbhet vi ny88 påvisat, Baal, Moloch och Jehovah ganska länge
hopblandade i den tillbedjande mängdens ögon. Låtom oss dock ej
föreställa oss Moses i öknen såsom ett slags påfve, dekreterande
dogmer från höjden af en arabisk vatikan. Det är redan mycket
att hafva för alltid inplantat i ett folks hjerta, att det, såsom folk,
såsom nation betraktadt, ej har och ej bör hafva mer än Gud.
Moses’ monotei8m var en natiouel monolatri.
Det var i sjelfva verket en brinnande patriotism som
inspirerade Moses. Han ville ej känna, han ville ej älska någon annan
än »födrens gud», densamme, som tillhörde de gamla och fria
stammar som voro komna från Kanaan. Den tradition, enligt hvilken
han skall hafva erhållit en egyptisk uppfostran, synes oss vara
ganska antaglig. Den förklarar hans politiska och intellektuella
öfverlägsenhet öfver de horder han förde med sig ur Egypten.
Samma tradition säger, att han förblef en oförbätterlig israelit.
Äfven detta innebär ingenting omöjligt. Den egyptiska
civilisationen var långt framskriden, ja förfinad; men huru enformig och
trång var den ej! Ännu i dag, och oaktadt intresset af de
forskningar, för hvilken den är föremål, måste man vara danad på ett
egendomligt sätt för att ej snart blifva mätt på dess tunga,
regle-menterade och hieratieka former. Om med detta intryck förenar
sig någon stark race-anlipati, så öfvergår denna mätthet till
af-smak, till vedervilja. Man säge hvad man vill, racen är dock en
magt. Det händer någon gång i våra dagar, att missionssällskaper
upptaga kineser vid späd ålder och låta med mycken kostnad
uppfostra dem uti Europa; de återvända sedan sill sitt fädernesland,
beslutne att utbreda den i Europa inhemtade religionen; men knappt
hafva de stigit i land förr än race-andan åter bemägtigar sig dem,
de glömma sina löften och förlora sin kristna tro, såsom om de
aldrig någonsin varit borta från Kina. Någonting härmed öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
