Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F. Hitzig, Geschichte des Volkes Israel). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ensstämmande torde hafva försiggått i Moses’ själ. Han hade
troligen familjetraditioner och hågkomster från det fordua patriarkaliska
lifvet. Passionen för öknen, längtan efter herdelifvet fick magt
med honom i sjelfva faraonernas palats. Israels fäders gud,
enkelheten i hans dyrkan, ännu bevarad hos de arabiska stammar som
han lärt känna, föreställningen att den allsmägtige borde, såsom
gudarnes gud, besitta en fullkomlighet, som är den högsta och ej
kan meddelas, allt detta torde haft för honom en så mycket
lifli-gare dragningskraft, som den egyptiska religionen, med sina otaliga
gudar, sin invecklade ritual, sina jättestora tempel, sin ståt och
sitt öfverflöd i alla afseenden bildar en skarp motsats till
gudsfruktan hos de råa och stolta nomaderna, som om morgonen gjorde
ett altar af den sten, som tjente dem till hufvudgärd under natten.
Och detta är ej en ogrundad hypotes. Under hela jehovismens
historia ser man den patriarkaliska tidens enkelhet sväfva som ett
ideal på israelitens horisont samt ingifva honom denna benägenhet
för puri ta nism, som gör honom till en ursinnig bildstormare. Långt
ifrån att mosaismen var ett lån från Egypten, härleder den sig
snarare från en stark reaktion af den gamla semitiska andan; öknen
reagerar mot stadslifvet, den passionerade smaken för det enkla
mot det konstlade öfverflödet. Man skulle dock kunna medgifva
ett slags frändskap mellan Moses* uppfostran och en på visst sätt
filosofisk åskådning, som kom honom att upptäcka semitismens
centrala och öfverlägsna idé samt det band, som bör med religionen
förena den sedliga renheten. Detta är ytterligare en af hans
stora förtjenster och ett af jehovismens berömliga drag. Ostridigt
utmärker sig jehovismen under alla epoker genom en högre, på
dess religiösa princip grundad sedelära. Dekalogen angifver denna
syftning till lefnadens renhet såsom ett den sanna religionens
nödvändiga element. Äfven från denna sida kom guden utan gemål
ett utveckladt medvetandes fordringar till mötes; derigenom
uteslötos nämligen de otuktiga bruk, som härledde sig från de åt
andra semitiska gudomligheter tilldelade könsförhållandena.
Moses’ egentliga verk i religiöst afseende var således, att han
grundade eller snarare fullkomnade en nationel kult, som hade till
sin hufvudsakliga medelpunkt ett altare, der den nationelle guden
ensam dyrkades, men som hvarken innebar förnekandet af andra
gudar eller förbud att annostädes tillbedja dem. Om man påstår,
att den rena monoteismen och det absoluta förkastandet af hvarje från
densamma afvikande kult förskrifver sig ända från Moses, så
erkänner man sig ingenting mer begripa af historien om de följande
tiderna, och isynnerhet blir den period, som kallas domarnes, en
oförklarlig gåta.
De tänkande läsare af bibeln, som ej äro bekante med kritiken
öfver gamla testamentet, kunna ej undgå att känna en viss
Öfver-raskning, när de från Moseböckerna och Josua bok komma till
Domareboken, som omfattar tiden från Kanaans eröfring till
konun-gadömets införande. Det skall förefalla dem besynnerligt, att ett
folk, som under nära ett århundrade varit underkastadt två så
utmärkta föreståndares ledning i politiskt och religiöst afseende, samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
