Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F. Hitzig, Geschichte des Volkes Israel). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haft dem att tacka för de visaste lagar, institutioner
beundransvärda för sin tid och en religionslära af sällsynt höghet, str&xt
efter nämnde föreståndares bortgfing nedsjunker i ett sådant
tillstånd af upplösning, vidskepelse, religiös och sedlig förnedring, som
det Domareboken utvisar. Visserligen känner historien att
århundraden af förslappning ofta hos’ folken följa på tider af nationel
energi och framgång; men förfallet sker i sådant fall gradvis, man
ser hur det småningom griper omkring sig, medan det här är
hastigt och fullständigt alltifrån den tid, då den generation, som
kunnat känna Josua, försvann. Hvad som ytterligare förvånar är,
att de lagar och institutioner, som tillskrifvas Moses och Josua,
åro, jag vill ej säga motsagda eller upphäfda, utan alldeles bragte
i glömska.
Denna öfverraskning beror nästan helt och hållet derpå, att
man utgår från den traditionella föreställningen, som skulle Moses1
och Josuas lagar verkligen hafva offentligen kungjorts, och de
institutioner, man tillägger dem, verkligen hafva grundats af dem.
Detta är dock en illusion, som man måste förjaga. Kritiken har
otvifvelaktigt ådagalagt nästan hela den mosaiska lagstiftningens
jemförelsevis sena tillkomst. De följande tidernas lagstiftare
begagnade sig nämligen af ett förfarande, hvilket blott kan förvåna
dem som föga känna forntiden: de sammanförde under Moses1 namn
en mängd påbud, efter hand utfärdade i följd af behofven på deras
tid och af den monoteitiska ideens utveckling. Låtom oss ett
ögonblick antaga, att våra lagstiftare efter 1789 tillagt femtonde
århundradets États-généraux de af revolutionen alstrade civila lagarne
och inrättningarne, och att Frankrikes historia, efter att hafva
inregistrerat dessa såsom härrörande från nämnda tidehvarf, fortsatte
sin berättelse om de tre århundraden af feodalism och oinskränkt
monarki, som följde. Vi skulle då hafva ett fenomen, temligen
likt det som framställes af Domareboken, jemförd med de henne
föregående böckerna i bibeln. I verkligheten fästa sig de Moses
tillskrifna lagarne, såsom vid sin princip, vid den religiösa idé,
hvars förste profet Moses var, och det är i denna mening som de
förblifva mosaiska.
Hvad man äfven kan antaga såsom ganska sannolikt är, att,
sedan Kanaans eröfring en gång fullbordats, stammarnes
separatistiska anda, hvilken Moses och Josua många gånger måst
bekämpa, lätteligen tog öfverhand. Hvarje stam lefde, så att säga,
hänvisad till sig sjelf, föga bekymrande sig om, men stundom
ganska misstrogen mot de andra. Talrika olikartade elementer,
och bland andra de allierade eller öfvervunna kananeerna, blandade
sig med inkräktarne. Följaktligen minskades den nationella
Jehovah-kultens betydenhet genom att blifva mindre populär; dock råkade
den aldrig i fullkomlig glömska. Bevis derpå är, att, när
gemensamma olyckor nalkades de delade stammarne och förenade dem
till gemensam handling, var det i Jehovahs, Israels guds namn
som förbunden knötos och striderna utkämpades. Jehovahs ark
qvarstod vanligtvis, allt sedan Josuas tid, i den anspråkslösa
helgedomen i Silo, nästan midt i landet. Hans synliga symboler, me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
