Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F. Hitzig, Geschichte des Volkes Israel). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talltj urarne, synas hafva varit ganska talrika, och det föstes stoi
vigt vid att anförtro de presterliga förrättningarne åt män af Levi
stam framför andra. För öfrigt för man då ej vänta någon tydlig
skilnad mellan Jehovah-kulten och dyrkandet af de öfriga semitiska
gudomligheterna. Dyrkandet af t. ex. Baal, kananeernas gladlynte
gud, behagade allt för mycket israeliterna, och det är utan tvifvel
från en gammal blandning af de begge kulterna som den
besynnerliga seden uppkommit att i jorden framför Jehovahs altare
nedslå en påle, Ascheras symbol. Det var icke precist ett »skulpteradt
beläte». Vi hafva redan nämnt historien om Jephta och huru han
offrade sin dotter. Nomina propria sammansatta med Baal
brukades bos de israelitiska familjerna, hvilket visar, att detta namn
ännu icke var anstötligt för någon. Man tinner sådana namn äfven
i Sauls och Davids familjer. Tron på Jehovah såsom Israels
skydd6-_ gud, en tro som ingen bestrider, syntes ännu ej oförenlig med
dyrkandet af andra, mer eller mindre likartade gudomligheter. Det
är de senare historieskrifvarne, som betraktat det förflutna ur deras
uteslutande monoteistiska synpunkt och derföre skildrat det
verkliga förhållandet oriktigt, utan att kunna helt och hållet vanställa
det. Särskildt lärer daniternas krigiska stam hafva inom sitt
område haft en soldyrkan, rik på underbara myter, och som gifvit
anledning till den sagocykel, hvari Simson är hjelten; ty Simson,
den danitiske Herkules, hvilkens styrka ligger i håret, — hvilken
uppbränner filisteernas skördar genom att i desamma insläppa
trehundra räfvar med vid svansarne föstade facklor, — hvilkens
hebreiska namn schimachön kommer af ordet achétneach, sol; Simson,
som är förälskad i Delila, aöfverakan, den som en vintermåne vackra
och trolösa, som af henne beröfvas sitt hår och sin styrka, sedan
lemnas i filisteernas våld och hämnas på ett förförligt sätt när hans
hår återvuxit; denne Simson är påtagligen en solhjelte, som af de
följande tidernas monoteistiska tradition blifvit reducerad till
jordiska proportioner. Icke en gång den beryktade »åsnakindbågen»,
hvarur en uppfriskande källa uppsprang till den törstige hjeltens
hugnad, saknar sin naturliga förklaring i formen på en klippgrupp,
som på afstånd liknar ett käkben af en åsna oeh derföre fött
namnet JRamat-Lechi[f »kindbågeberget», likasom vi hafva »dents
d’Oche» eller du Midi, o. s. v. I en af bergets fördjupningar
upp-vällde en källa, som man sannolikt tillskref undergörande
egenskaper, ty, säger legendens berättare, »man kallar den ännu i dag
Hen-Hakkoré, eller den bedjandes källa». På hans tid visade man
således för resande den källa, som Jehovah låtit uppspringa från
en af de stora »tänderna» på kind bågeberget. I gamla testamentet
finnes det få stycken, som äro mera påtagligt mytologiska eller
mera ådagaläggande det naiva förfarande, hvarigenom jehovistiska
författare med monoteismens historia införlifvade fabler af hedniskt
ursprung.
Konungarne David och Salomo utöfvade stort inflytande på
jehovismens utveckling. Davids segrar, de ärofulla »Jehovahs
strider», som man kallade dem, rotföste djupt i folkets hjertan den
föreställningen, att dess nationalgud var den mägtigaste af alla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
