Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F. Hitzig, Geschichte des Volkes Israel). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta norra rike skulle gifva profeterna mångahanda
anledningar till bekymmer. Ehuru folket betraktade Jehovah såsom Israels
skyddsgud, hade det ej upphört att dyrka kananeiska och syriska
gudomligheter. Den tid kom, då den syriska Baalskulten, gynnad
af ett qvinnoinflytanden underkastadt hof, blef så kring sig
gripande, att de gamla israeliterna kunde tro det vara slut med
jeho-vismen. Båda rikena, det norra under Achab och Jesabel, samt det
södra under Athalia angrepos af smittan. Israels gamla anda gaf
dock ej vika. Elia och Elisa biefvo den nationela jehovismens
hjel-tar, och två samtidiga revolutioner, nämligen den som satte Jehu
på Efraims tron, och den som bragte den davidiske pretendenten
Joas på Juda tron, hade ej annan orsak, än den allmänna önskan
att vidmagthålla Jehovahs öfvervälde. Metalltjurarne bibehöllos
visserligen i norden och de andra gudarnes dyrkan utrotades icke;
men jehovismen fick nya krafter i den förbittrade kampen, och
framför allt uppstod hos många israeliter, med förut okänd klarhet
och styrka, insigten att en stor och väsentlig skilnad förefanns
mellan Baal, naturguden, och Jehovah, den allsmägtige. Det
under Salomo skedda framåtskridandet hade utvidgat begreppet om
Gud, och de jehovistiska revolutionerna hade renat det.
Under nästföljande århundrade, om hvilket vi tyvärr äro
ganska knapphändigt underrättade, måste det religiösa
utvecklingsarbete hafva försiggått, som gjorde att de ifriga jehovisterna
öfver-gingo från en allt strängare monolatri till en verklig monoteisni.
Detta århundrade betecknades af svåra olyckor för båda de israeli-
%
tiska rikena. Syrierna ödeläde Palestina, och när norra riket
slutligen blef befriadt från sina fruktansvärda förtryckare, var det för
att i sin ordning förtrycka Juda rike. Dessa nationella olyckor
skakade ej tron på Jehovahs magt; men de gåfvo anledning till
framkastande af den frågan, hvarfore Jehovah ej mera verksamt
använde den för att beskydda sitt folk. Det var tydligen derföre,
att man dyrkade honom illa. Och hvaruti var hans dyrkan
bristfällig? Deruti, att den delades mellan flere gudar. Jehovah var
utau tvifvel en svartsjuk gud. Budet ”inga andra gudar inför hans
ansigte” hade blifvit uppfattadt allt för trångt, för mycket efter
bokstafven. Det var ej blott nära hans ark som man skulle
iakttaga det, utan å Israels hela område. På samma gång och i följd
af den opposition man gjorde mot osedliga och grymma kulter till
ära för de andra gudamagterna. blef Jehovahs sedliga karakter
bättre insedd än förut. Profeten Elia hade i sin vision sett; att
Jehovah var hvarken i 6tormhvirfveln som far öfver fältet, eller i
de dånande jordskalfven, eller i den förtärande ljungelden, utan i
den stilla, milda flägten. Naturreligionens elementer, som gjorde
att jehovismen föga höjde sig öfver den allmänna semitismen,
för-svunno derföre småningom, såsom befläckande den sanna
uppfattningen af Jehovah. Den religiösa spiritualismen höjde sig till
flygt. Samma reform sträckte sig till de synliga symbolerna, och
framför allt till metalltjurarne. Det var ej blott framför den
traditionella arken som det förbjöds att i bild framställa Israels gud,
utan på hela det heliga landets område; det återstod ej mer än ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
