Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Arbetarefrågan i nittonde århundradet - 1. Socialismen och arbetsinställningarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och vädjade till alla länders patrioter, samt skickade till
kongressen i Basel ett ombud med uppdrag att framställa och
försvara deras gemensamma anspråk. — Man ser, att
arbetarerörelserna i vår tid nästan oundvikligt sluta med en förklaring för
socialismen. Det finnes i sjelfva verket i den andliga verlden så väl
som i den fysiska ett slags attraktionslag, i kraft af hvilken de
mindre talrika grupperna och de mindre radikala idéerna våldsamt
attraheras af de större massorna och de absoluta idéerna. Alla
små skilda strömmar sluta sålunda med att mynna ut i socialismens
djupa haf.
Menskligheten har behöft lång tid för att upptäcka och vörda
de naturlagar, hvilka styra den andliga verlden så väl som den
fysiska. Man har under århundraden trott, att aflöningens belopp
vore något godtyckligt, som tvånget kunde höja eller sänka, efter
den starkares nycker. Man måste medgifva att, i de förgångna
tiderna, det var i arbetsgifvarnes namn och för att nedtrycka
arbetarens lön, som styrkan oftast användes. I England som i
Frankrike ingrep o myndigheterna och lagen tidt och ofta för att
bestämma ett maximum för aflöningen. Det låg i detta ett
verkligt magtmissbruk, som endast tidens okunnighet kunde ursäkta.
Efter pesten år 1348 fastställde Londons parlament ett maximum
för arbetarens dagspenning, och bruket af dessa lagliga tariffer
sträckte sig ända till 18:de århundradet. Macaulays historia lär
oss, att år 1685 fredsdomarne i grefskapet Warwick, i enlighet
med en förordning af Elisabeth, fastställde en tariff för afiöningar
och förklarade hvarje mästare, som gaf, och hvarje arbetare, som
imottog en högre betalning, förfallen till straff. Detta maximum
var för jordarbetarne 4 shillings i veckan från Mars till September
och 3 shillings under den andra delen af året. Mot slutet af 17»le
århundradet upphörde dessa tariffer att tillämpas, till och med att
påbjudas. Den arbetande befolkningen hade då betydligt tillväxt
och hon underlät icke att taga sin tillflykt till arbetareföreningar
för att höja sin aflöning.
Vid revolutionens utbrott mångdubblas arbetarnes
samman-gaddningar och förorsaka styrelsen allvarliga bekymmer. År 1789
samla sig skräddaregesällema till ett antal af 3,000 utanför
Louvren och skicka en deputation af 20 medlemmar till stadens
kom-munalstyrelse med anhållan att blifva tillförsäkrade en aflöning af
40 sous pr dag under alla årstider. Snart kom ordningen till
perukmakaregesällerna, hvilka i samma afsigt samlades i
Champs-Élysées. En officer af nationalgardet ville skingra dem, men
af-väpnades af sina egna soldater. Samtidigt förena sig 5 till 600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
