Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Arbetarefrågan i nittonde århundradet - 1. Socialismen och arbetsinställningarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är ett anmärkningsvärdt faktum, att arbetsinställningarne
före år 1848 förekommo förnämligast bland arbetarne i städernas
handtverksskrån, såsom skräddare, timmermän och skomakare. Det
är obestridligt, att arbetsgifvarne af dessa klasser lätt nog kunde
uthärda striken, när den icke räckte allt för länge. Dessa yrken
kräfva i sjelfva verket vanligtvis blott ett mindre kapital; å en
annan sida äro bestallningarne här icke underkastade samma vilkor
af sträng punktlighet, som gälla för den stora industrien. Denna
har undergått en fullständig omskapning. Verktygen voro fordom
få och bristfälliga; maskinernas antal var obetydligt i förhållande
till mängden af armar; de uti ett företag nedlagda kapitalerna voro
föga ansenliga. Vi anföra några exempel Det fanns i slutet af
ader-tonde århundradet några stora manufakturer i Frankrike. Vi hafva
omnämnt van Robais’ verkstäder, som sysselsatte nära 1,700
arbetare. Man kunde äfven anföra betydande glasbruk,
porslinsfabriker, destilleringsverk. Hvari bestodo dessa inrättningars redskap?
Uti hjulverk af trä, klumpiga vindspel; fabriksbyggnaderna voro
ofta simpla skjul, der arbetarne trängdes. UEncyclopédie skildrar
för oss en knappnålsfabrik. Man ser der en arbetare vända ett
hjul, under det en annan hvässer på slipstenen en bundt af sex
nålar; längre bort stå två andra vid dragjemet och utspinna
messingstråden; midt i verkstaden sitta hopkrupna barn och afklippa
med stora saxar metalltråden. Personalen är talrik, materielen
ingen. Allt göres för hand, ingenting med hjelp af maskiner. Man
jemföre denna adertonde århundradets fabrik med nål- eller
spikmanufakturerna i W ar rington eller i Wolverhampton. Helt visst
var det den tiden lätt för industriherrarne att uthärda en strike,
då så obetydliga kapitaler stodo på spel. Men tiderna hafva
förändrats. Under det första kejsardömet kardade, häcklade, spann
man för hand i yllefabrikerna. Det var blott valkarne som
dref-vos af vatten eller vind; arbetarne voro hoppackade i verkstäderna
utan luft, utan dager och med fotterna badande i vattnet. Huru
annorlunda beskaffade äro icke våra stora manufakturer i Reims!
För icke längre än trettio år sedan köpte en fabrikant i
departementet Vosges, för att uppsätta sin verkstad, gamla väfstolar, som
han betalte efter jempriset. Hvilka förändringar ända in i våra
dagar! Vi ega nu Heillmanns och Hubners häcklingsmaskiner, den
sjelfarbetande nystmaskinen. För att gifva plats åt dessa nya
maskiner måste manufakturbyggnaden både vidgas och höjas. Det
nedlagda kapitalet växer sålunda dag för dag; fabriker, som
sysselsätta samma antal arbetare som fordom, representera en
anläggningskostnad två eller tre gånger större. Deraf följer, att fabriks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
