Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrattet, som följer på detta korta, icke särdeles känslosamma,
men dock åskådliga sätt att framställa dråpet. Här anslås så
känsliga toner som t ex. denna: »Solen sken på grästorfvoma och
regnskyarna vattnade dem; det kändes likaså godt för dem som
det är för småbarn att blifva tvättade och få en kyss af mamma;
de blifva ju deraf så mycket vackrare». Att det på detta ställe
göres en paus i berättelsen, hvarunder barnet får den i texten
omförmälda kyssen, det är något som en hvar moder geraa skall
medgifva och som förstås af sig sjelft, ty kyssen ligger i boken.
Hänsynen till den unge läsaren kan föras till och med ännu vidare,
i det att skalden i kraft af sin smidiga sympati gör sig till helt
och hållet ett med barnet samt lefver sig så fullständigt in i dess
föreställningskrets, i dess uppfattningssätt, ja i dess rent lekamliga
beskaffenhet, att han under sin penna träffar uttryck som t. ex.
dessa: »Det största gröna blad här i landet, det är helt säkert ett
»Skræppeblad»; håller man det framför sin lilla mage, så är det
likasom ett helt förkläde och lägger man det på sitt hufvud, så
är det i regnväder nästan likaså bra som ett paraply, för det är
så förfasligen stort». Detta är ord, som* kunna förstås af barn
och af hvartenda barn.
Huru lycklig är ej en skald, sådan som Andersen! Hvilken
författare har väl en publik sådan som han! Hvad skall
vetenskapsmannen säga, hvilken, synnerligen i ett litet land, skrifver
för en publik, som hvarken läser eller värderar honom och som
läses af fyra eller fem — rivaler och motståndare. Skalden
befinner sig i allmänhet i en fördelaktigare ställning, men ehuru det
är en lycka att läsas af män och ehuru det är en afundsvärd lott
att veta, det ens skrifter genombläddras af fina fingrar, som bruka
silkestrådar till bokmärken, så gifves det dock ingen, hvars
läsarekrets är, om också endast tillnärmelsevis, så frisk och uppmärksam
som Andersens. Hans. äfventyr är den bok, som vi lärt oss stafva
uti och som vi ännu läsa. Det gifves vissa ibland dem, hvari
bokstäfverna beständigt förekomma liksom större och orden
betydelsefullare än i andra, derföre att man första gången lärde känna
dem bokstaf för bokstaf, ord för ord. Och hvilken fröjd måste
det icke hafva varit för Andersen att i sina drömmar se rundt
kring sin lampa detta hvimmel af bamansigten i tusendetal, denna
svärm af blomstrande, rosenkindade, lockiga små hufvuden, såsom
i de katolska altartaflornas skyar, hvithåriga små danska gossar,
fina engelska baby’s, svartögda små hindu-flickor, att se dem
framför sig, rika och fattiga, stafvande, läsande, åhörande, i alla länder
och på alla tungomål, än friska och glada, trötta efter leken, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
