Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svaga, bleka, med genomskinlig hy efter någon af de oräkneliga
sjukdomar, hvaraf jordens barn äro hemsökta, att se dem utsträcka
detta virrvarr af hvita och mörkbruna händer efter hvaije nytt
färdigt pappersblad! Ett så troende, ett så djupt uppmärksamt,
så outtröttligt publikum har ingen annan. Ingen annan har heller
ett så vördnadsbjudande, ty till och med ålderdomen är icke så
vördnadsväckande och helig som barnäldren. Här möter oss en
hel följd af fredliga och idylliska syner: der läses högt och barnen
lyssna med andakt, eller den lille sitter fördjupad med armbågame
stödda mot bordet och modren läser i förbigående med öfver
barnets skuldra. Är det icke omak värdt att skrifva för en
åhörarekrets sådan som denna och gifves det väl någon, som har en mera
oberörd och mera redobogen fantasi?
Nej, ingen; och man behöfver endast att studera åhörames
inbillningskraft för att lära känna berättarens. Utgångspunkten
för hans konst är barnets lek, som gör allt till allt; derför gör
äfven konstnärens spelande fantasileksaker till naturliga skapelser,
eller till öfvernaturliga väsenden (troll), till hjeltar m. m. och
begagnar å andra sidan hela naturen samt allt det öfvernaturliga,
hjeltar, troll och féer som leksaker, det vill säga såsom medel,
hvilka i hvart och ett nytt konstnärligt sammanhang blifva
ny-stämplade och om-myntade. Lifsnerven i denna konst är barnets
inbillningskraft, som besjälar och personliggör allt; ett stycke trä
såväl som en planta, en blomma såväl som en fogel eller katt,
djuret såväl som dockan, porträttet, skyarna, solstrålarna,
vindarna och årstiderna. Förebilden för detta slag af poesi är barnets
dröm, i hvilken barnföreställningarne vexla ännu hastigare och med
än mera dristiga förvandlingar än i leken. Derför tager skalden
(såsom t ex. i »Lilla Idas blommor», »Olle Blund», »Lille Tuk»,
»Flädermor») ofta sin tillflykt till drömmen såsom till sin arsenal;
derför finner han ofta sina yppersta inspirationer, när han låter
baraadrömmen tumla om med de föreställningar, som uppfylla och
ängsla barnasinnet, såsom när lille Hjalmar i drömmen hörer hur
det jemrar sig i hans skrifbok bland de sneda bokstäfverna, som
ligga på näsan: »Se, så skulle ni hålla eder!» sade föreskriften.
»Se så, åt sidan med eder nu med ett raskt språng». »Ack, vi
ville så gerna», sade Hjalmars bokstäfver, »men vi kunna icke, vi
äro så dåliga!» »Ja, då skall det vankas pulver!» sade Olle Blund.
»Ack nej!» ropade de, och så stodo de så raka, att det var en lust
att se det». Så drömmer ett barn, och så målar för oss en skald
barnets dröm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
