Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjelpmedel, så som Andersen kan det i äfventyret, ocfi likaså litet
att finna ämnen, vid hvilka tids-, och rumförhållandena blifva af
en försvinnande betydelse. Hans bästa vaudeville, »De oskiljaktige»,
kan blott förstås i det par länder, der man, såsom hos oss, känner
till den »Salighetens måttlighets förening», med hvilken man i
vaudevillen drifver gäck. Men likasom det fordras mod för att hafva
talang, så fordras det lycka till att hafva snille, och Andersen har
hvarken saknat mod eller lycka.
Det elementära i Andersens poesi tillförsäkrade honom en
läsarekrets bland de bildade i alla länder. Det tillförsäkrar honom
en ännu märkligare bland de obildade. Det barnsliga är till
sjelfva sitt väsen folkligt och mot dess utbredning ofvantill svarar
en utbredning nedantill. I följd af den djupa och sorgliga men
naturliga klyftan inom samhället genom de olika bildningsgraderna
inverkar den goda litteraturen nästan alldeles icke på mera än en
särskild klass. När en serie litteraturalster, såsom t. ex. Ingemanns
romaner, härvid göra ett undantag, så är det närmast på grund
af egenskaper, som aflägsna dem från de bildade: bristande
sanning i karaktersskildringen och i den historiska färgläggningen.
Det är med Ingemanns romaner som med Grundtvigs teorier: vill
man försvara dem, så kan det icke ske genom att bevisa deras
sanning, utan genom att rent praktiskt uppvisa den yttre nytta,
de hafva stiftat, det gagn de hafva gjort danskheten,
folkupplysningen, fromheten o. s. v. Ingemanns romaner stå i ett märkligt
förhållande till Andersens äfventyr. De sednare läsas af de yngre
barnen, de förra af de äldre. Äfventyren motsvara barnets och
den något äldre flickans öfverdådiga inbillningskraft och varma
medkänsla, romanerna åter motsvara barnets och den något äldre
gossens fantastiska handlingsbegär, den vaknande
ridderlighets-känslan, fåfängan, behagsjukan och käckheten. De sistnämnda
äro skrifna för fullvuxna personer, men nationens sunda instinkt
har låtit dem långsamt sjunka till dess de funno sin naturliga
publik, den mellan tio och tolf år. Sanningen är någonting
relativt. För den tolfårige äro dessa böcker likaså fulla af sanning,
som för den tjuguårige af oskyldig osanning. Också bör man läsa
dem till och med tolf års ålder, ty vid tolf och ett halft är det
allaredan för sent, så framt man är en smula försigkommen utaf sig.
Med äfventyren eger ett omvändt förhållande rum. Från början
skrifna för barn och alltjemnt lästa af dessa hafva de raskt
uppstigit till de fullvuxna och blifvit äfven dessas älsklingsläsning.
Det var då ett snillegrepp, ett fynd att blifva barnens skald.
Efter långvarigt famlande, efter misslyckade försök, som ovilkorligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
