Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste kasta en falsk och ironisk dager öfver sjelfkänslan hos en
skald, hvars stolthet berättigades genom den framtid, han kände
att han bar uppå, efter många års kringflackande förirrade sig
Andersen, en äkta ättling af Oehlenschläger, in uti Oehlenschlägers
fotspår och fann sig en afton stående utanför en liten oansenlig,
men hemlighetsfull dörr, äfventyrets dörr; han vidrörde den, den
gaf efter och han såg i mörkret derinne det lilla »elddonet» lysa,
som hlef hans Aladdinslampa. Han slog eld dermed och lampans
andar: hundar med ögon som tekoppar, som qvamstenar, som
»Runda tornet» stodo framfor honom och bragte honom de tre
ofantligt stora kistorna med alla äfventyrets koppar-, silfver- och
guldpenningar. Det första äfventyret var der och »elddonet» drog
alla de andra efter sig. Lycklig den, som finner sitt »elddon»!
I hvad slags mening är nu barnet Andersens ideala figur?
Tid efter annan inträffa vissa vändpunkter, då litteraturen plötsligt
likasom uppfinner det, som länge obemärkt varit till inom
samhället. Sålunda uppfinnes inom en litteratur efterhand borgaren
(hos oss af Holberg), studenten, bonden o. s. v. På Platos tid var
qvinnan ännu icke upptäckt, ja man frestas att säga: ännu icke
uppfunnen. Barnet upptäckes på olika tider inom olika litteraturer,
i England t. ex. mycket tidigare än i Frankrike. Andersen
upptäcker barnet i Danmark. Dock här såsom öfverallt står icke
upptäckten utan sina förutsättningar, utan sina vilkor och här
såsom öfverallt är i den danska litteraturen Oehlenschläger den,
som man har att tacka för det första uppslaget, eller den
grand-upptäckt, som betingar nästan alla de senare författarnes.
Barnets insättande i sina naturliga poetiska rättigheter utgör blott
en af de många företeelserna utaf naivitetens thronbestigning, för
hvilken Oehlenschläger inom den danska litteraturen är mästare.
Det adertonde århundradet, som har sin styrka i det resonnerande
förståndet, sin fiende i inbillningskraften, i hvilken det endast ser
föråldrade traditioners bundsforvandt och lifegne, sin drottning i
logiken, sin konung i Voltaire, sin poesis och sin vetenskaps
föremål i den abstrakta, upplysta samhällsmenniskan, skickar barnet,
som hvarken är sällskapligt eller upplyst eller abstrakt, ut ifrån
hvardagsrummet och långt, långt in i barnkammaren, der det kan
höra på äfventyr, sagor och röfvarehistorier så mycket som det lyster,
väl till märkandes med det vilkor att det såsom fullvext drager
försorg om att hafva bortglömt allt detta ovärdiga. I det nittonde
århundradets samfund inträder härutinnan ett tillbakagående. I
stället för samhällsmenniskan uppträder den enskilda menniskan,
den personliga menniskan (från Aladdin till Frater Tacitumus).
Förut tillbad man det medvetna, nu tillbeder man det omedvetna;
Schellings naturfilosofi aflöser Fichtes »jag»-system; man förer krig
mot den torra förståndsreflexionen, insätter sagor och äfventyr
ånyo i deras värdighet, drager barnkammaren och dess invånare
åter fram till heders, stundom till och med nästan för mycket
De sentimentala tyska författame från öfvergångsperioden (Kotzebue
och Iffland) bringa barnen på scenen i ändamål att röra, till och
med Oehlenschläger införer barn på sin teater och får uppbära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
