Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måuga husen och takeD; han vill se ett stön*e stycke af himmelen,
han hyttar på landet, anlägger trädgårdar, lärer sig att åtskilja
kora ifrån rå£, blifver landtman under sommarmånaderna. Ed
och samma ide, den återfunna naturidén, sprider sin verkan öfver
alla lifsområden, liksom vattnet i en högt liggande källa under
sitt nedströmmande fördelar sig till en hel krets af särskilda
bassiner. Förunderliga tankeväckande verkan af en idé! Under det
föregående århundradet finna vi ingenting liknande. Man kan,
såsom någon nyligen träffande uttryckte sig, genomläsa hela
Vol-taires »Henriade» utan att påträffa ett enda grässtrå; der finnes
ej en gång foder till hästarne. Man kan genombläddra nästan
alla Baggesens dikter utan att påträffa en naturskildring, icke ens
såsom staffage. Hvilket språng från denna poesi till en poesi
sådan som Christian Winthers, hvari menniskohgurerna för det mesta
utgöra staffaget och landskapet nästan alltid hufvudsaken och huru
långt var man ej då ännu ifrån att drömma om en poesi sådan som
Andersens, i hvilken djur och växter ersätta menniskan. ja göra
henne nästan öfverflödig *)!
Hvad är det då egentligen hos växten, hos djuret, hos barnet,
som drager Andersen till sig? Han älskar barnet derfore att han
af sitt veka hjerta drages till de små, de svaga, de hjelplösa, dem
om hvilka man har lof till att tala med ömhet och medlidande.
Det är i följd af denna samma, äkta demokratisha sympati för de
ringa och öfvergifha, som Andersen — sjelf ett barn af folket —
alltjemt i sina äfventyr, likasom Dickens i sina romaner, framställer
gestalter ur de fattigare klasserna, från det »simpla folket», men
med hjertats adel; der möter oss den gamla tvättmadamen i »Lille
Tuk» och »Hon dugde inte», den gamla pigan i »Från ett fönster i
Vartou», väktaren och hans hustru i »Den gamla gatlyktan», den
fattige handtverksgossen i »Under Pilträdet», den fattige husläraren
i »Allt på sin rätta plats». Dernäst älskar han barnet derföre att.
han kan skildra det, icke så mycket direkt psykologiskt i
romanform — han är i allmänhet icke psykolog — som desto mer
indirekt genom att med ett språng sätta sig in i barnets verld och
låtsa som om någon annan verld alldeles icke funnes till. Sällan
har derför någon tillvitelse varit mera oberättigad än Kierkegaards,
då han förebrådde Andersen att denne icke vore i stånd till att
skildra barn. Men när Kierkegaard, hvilken i öfrigt såsom litterär
kritiker med ovanliga förtjenster förenar stora brister (företrädesvis
på historisk öfverbuck), i detta hänseende anmärker att Andersen
i sin roman städse skildrar barnet »genom ett annat», så är detta
sannt; det upphör dock att vara sannt i samma ögonblick han uti
äfventyret ställer sig på barnets ståndpunkt och icke vet af något
»annat». Såsom handlande och talande införes barnet mera sällan
af Andersen i äfventyren. Oftast har han gjort detta i den
förtjusande lilla samlingen »Bilderbok utan bilder», i hvilken han
mera än någonstädes eljest verkar genom att uttrycka sig med sin
naturs hela naivitet. Det ligger i dylika korta och naiva uttryck
1) Det förra Irliandradets fabler (Leising« t ex.) äro blott och bart moral.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
