Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af ett barn, hvilka man der finner anförda, någonting
utomordentligt roande och njutningsrikt. Enhvar vet att berätta sådana små
anekdoter. Jag påminner mig t. ex. huru jag en gång förde en
liten flicka med mig att höra på tyrolersångare. Hon hörde på
dem med uppmärksamhet. Då vi kort derpå spatserade i en
trädgård utanför kaféet, mötte vi ett par af sångame i deras kostym.
Den lilla flickan grep mig häftigt i armen och utbröt med stor
förundran: »Få de gå lösa?» Dylika små yttranden är ingen i stånd
till att berätta så, som Andersen *).
I äfventyren förekomma enstaka sådana, såsom t. ex. barnets
älskliga ord i »Det gamla huset», när det skänker mannen
tennsoldaten »för att han icke måtte vara så förskräckligt ensam»,
äf-vensom några älskliga repliker i »Lilla Idas blommor». I öfrigt
förekomma barn sällan. De mest framstående bamfigurema äro
Hjalmar, lille Tuk, Kay och Gerda, den stackars fåfänga Ingrid
(i »De röda skorna», ett ohyggligt, men välskrifvet (äfventyr), den
lilla flickan med svavelstickorna och den lilla flickan i »Hjertesorg»,
Ib och Christine, barnen i »Under Pilträdet». Vid sidan af dessa
verkliga barn stå några ideala, den lilla elf-lika Tummelisa och
den lilla vilda röfvarflickan, säkerligen Andersens friskaste
barngestalt, som med sin mästerligt skildrade vildhet bildar en lycklig
motsats till de många välartade, blonda och spaka barnen. Man
ser henne framför sig lifslefvande, fantastisk och sann, henne och
hennes ren, som hon »hvareviga afton kittlar på halsen med sin
skarpa knif».
Vi sågo i det föregående, huruledes sympatien för barnnaturen
ledde till sympatien för djuret, som är två gånger barn, och till
sympatien för vexterna, skyarna och vinden, som äro två gånger
natur. Hvad som drager Andersen till de opersonliga väsendena
är det opersonliga hos honom sjelf, hvad som förer honom till de
rent omedvetna väsendena är sympatiens rättframma konseqvens.
Barnet, så ungt som det är, födes gammalt; hvart och ett barn
är en hel generation äldre än sin far; årtusendens kultur har
tryckt sin stämpel på ett litet hufvudstadsbarn af fyra års ålder.
Hur mycken strid, hur mycken sträfvan, hur många lidelser hafva
icke förfinat ett sådant barns ansigte, gjort dragen sensibla och
finheten gammalklok! Med djuren är det annorlunda. Se på
svanen, hönan, katten; de äta, sofva, lefva, drömma ostörda såsom
för tusen år sedan. Allaredan hos barnet röjas dåliga instinkter.
Vi som söka det omedvetna, det naiva, vi stiga geraa ned utför
den trappa, hvilken förer till den trakt, der det icke mera gifves
skuld eller brott, der ansvaret upphör äfvensom ångern och
1) Följande atilprof har i år blifvit skrifvet af en liten tioårig flicka öfver ämnet:
>En oväntad glädje»: »Det lefde i Köpenhamn en man och en hustru, som voro mycket
lyckliga. De hade det godt och höllo aå mycket af hvarandra; men de voro aå
be-dröfvade öfver att de icke hade några amå barn. De väntade länge, men de fingo
inga. Då gjorde mannen en lång reaa och blef borta i tio år. När deaaa år voro
tillända, kom han hem, gick opp i sitt has och blef mycket glad, ty han fann i
barnkammaren fem amå barn, några lekte, andra lågo i vaggor. Detta var en oväntad
glädje.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
