Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strafvandet och passionen, der intet af ailt detta finnes till utan
genom en fiktion, om hvilken man är halft medveten och som
derfor beröfvar deltagandet hälften af dess liflighet En skald,
hvilken, såsom Andersen, så ogeraa ser det grufliga och råa i dess
nakenhet under ögonen och på hvilken detsamma inverkar så starkt
att han icke vågar förtälja det, utan hundrade gånger i sina
arbeten stannar framför en ogerning eller ett missdåd med det
flickaktiga utbrottet: »vi tåla nu icke vid att tänka derpå», en
sådan skald känner sig lugn och tillfredsställd i en verld, der allt
som ser ut såsom egoism, våld, råhet, låghet och förföljelse endast
i oegentlig mening kunna så kallas. Högst karakteristiskt är det
nu att så godt som alla de i Andersens äfventyr förekommande
djuren äro tama djur, husdjur. Det är först och främst ett
kännetecken på den samma veka och idylliska tendens, som gör att
nästan alla hans barn äro så belefvade. Dernäst är det ett
vittnesbörd om hans naturtrohet, som har till följd att han icke gerna
skildrar något, som han icke känner i grund. Slutligen är det ett
intressant fenomen, yiär man tager i betraktande den användning
här göres af djuren; ty husdjuren äro icke längre blotta
naturprodukter, de påminna dels genom ett slags idéassociation om
mycket menskligt, och hafva dels äfven genom sin myckna
um-gängelse med menniskan och hennes kultur fått något menskligt
vid sig, som i hög grad understödjer och befrämjar personligheten.
Dessa kattor och höns, dessa änder och kalkoner, dessa storkar
och svanor, dessa möss och denna onämnbara insekt »med
fröken-blod i sig» erbjuda åt äfventyret mångfaldiga anknytningspunkter.
Dessa diur umgås allaredan med menniskan, det fattas dem endast
ett artikuleradt språk, och det gifves åter menniskor med ett
sådant, som icke äro dem värda och icke förtjena att hafva ens
djurens tungomål. Låtom oss derför gifva djuren talförmågan och
upptaga dem ibland oss!
På den nästan uteslutande inskränkningen till husdjuren beror
en dubbel sida af äfventyrens karakteristik. Först och främst den
betecknande följden att Andersens djur, hvad de än för öfrigt äro,
aldrig äro djuriska, aldrig brutala. Utaf fel hafva de blott dem
att vara dumma, bornerade och kälkborgerliga. Andersen
framställer icke djuret i menniskan, utan menniskan i djuret För det
andra är det vissa friska stämningar, vissa fulla känslor, vissa
starka och djerfva, uppbrusande och våldsamma utbrott, som man
aldrig hörer i husdjurens bakgård. Här säges mycket vackert
mycket skämtsamt och roande, men något motstycke till fabeln om
vargen, som på hunden varseblef märket efter bojan och föredrog
sin frihet framför hundkojans skydd, finner man icke här. Den
vilda näktergalen, i hvars gestalt poesien personifieras, är en tam
fågel och en loyal fågel: »Jag har sett tårar i kejsarens ögon, det
är mig den rikaste skatt! En kejsares tårar ha en förunderlig
magt b Och vidare svanen, det ädla. konungsliga djuret i den
mästerliga, vore det också blott för kattens och hönans skuld aldrig
nog beundrade »fula ankungen», — huru slutar väl svanen? Ack,
som ett husdjur! Här är en af de punkter, som man har svårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
