Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att tillgifva den store författaren. »O, skald!» känner man sig
frestad att utbrista, »när dn har haft en sådan tanke, uppgjort
och utfört en sådan dikt, huru kan då din hänförelse, din stolthet
tillåta att svanen slutar på sådant sätt? Låt henne dö, om det så
skall vara, det är tragiskt och stort! Låt henne lyfta sina vingar,
susande flyga bort genom luften i jubel öfver sin skönhet och sin
styrka! Låt henne sänka sig ned på en ensam och vacker skogsö!
Det är fritt och skönt; men icke detta: »I trädgården kom det
några små barn, de kastade bröd och korn ut i vattnet». »Barnen
sprungo efter pappa och mamma och det kastades bröd och kakor
i vattnet och alla sade de: »Den nya är den vackraste! Så ung och
så skön!» och de gamla svanorna bugade sig för den unga. Låt
dem buga sig, men låt det icke glömmas att der gifves något, som
är mera värdt än alla gamla svanors och änders tacksamhet, mera
värdt än att få brödsmulor och kakor såsom trädgårdsfågel: den
stilla seglatsen och den fria flygten.»
Andersen föredrager fågeln framför det fyrfotade djuret. Der
förekommer flera fåglar än däggdjur hos honom, ty fågeln är
blidare och står växten närmare, än det senare. Näktergalen är
hans sinnebild, svanen är hans ideal, storken hans förklarade
gunstling. Det är naturligt att storken, den märkvärdiga fågeln, som
för med sig barnen, storken, den resande, kärkomna, alltid med
längtan imotsedda och med glädje imottagna fågeln, blifver hans
symbol och vignett.
Dock framför fåglarna föredrager han åter växterna. Af alla
organiska väsenden äro växterna de, som oftast förekomma i
»äfven-tyret». Ty först inom växtverlden råder frid och harmoni. Också
växten är såsom ett barn, men som ett barn, hvilket beständigt
sofver. Här är ingen äflan, intet handlande, intet lidande och
ingen sorg. Här är döden endast ett smärtlöst bortvissnande, och
lifvet ett stilla regelmässigt växande. Här lider den lättrörda,
lifliga skaldesympatien ännu mindre. Här gifves intet, som skakar
och angriper de flna nerverna. Här är han hemmastadd, här
målar han »Tusen och en Natt» bakom ett af de stora gröna bladen.
Alla känslor kunna vi här förnimma, vemod vid åsynen af den
fallda stammen, ymnig tillgång på kraft vid anblicken af de
svällande knopparna, ängslan vid doften af den starkt luktande
jasminen; många tankar kunna vi få vid att se linets
utvecklingshistoria eller granträdets korta hedersdag om julaftonen, men vår
stämning är (såsom gentimot det komiska) frigjord, bilden är så
flygtig att den försvinner så snart vi försöka att fasthålla
densamma. Sympatien och rörelsen berör vårt sinne, men skakar det
icke, upphetsar det icke och nedslår det icke. En dikt om växten
frigör i dpbbelt hänseende den sympati, hvarpå den lägger beslag.
Först derför att vi veta att cukten endast är dikt, och dernäst
emedan vi veta att växten endast är bild. Ingenstädes har skalden
ypperligare, gudomligare gifvit växterna ordet, än i »Granträdet»,
»Lilla Idas blommor» och »Snödrottningen». Hvar blomma
förtäljer i detta sista äfventyr sin historia. Hör hvad eldsliljan sade:
»Hör du trumman: bum! bum! det är blott två toner, alltid
bum! bum! Hör qvinnornas sorgesång, hör presternas rop! — I sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
