Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långa röda klädning står hinduhustrun på bålet, lågorna slå upp
omkring henne och hennes döde man; men hinduqvinnan tänker
på den lefvande här i kretsen, på honom hvars ögon bränna hetare
än lågorna, hvars ögons eld når hennes hjerta mera än de lågor,
som snart bränna hennes kropp till aska. Kan väl hjertats låga
dö i bålets lågor?» »Det förstår jag alls icke», sade lilla Gerda.
»Det är mitt äfventyr!» sade eldsliljan.»
Förd ännu ett steg vidare, tillegnar sig skaldens fantasi det
liflösa, koloniserar och annekterar allt, stort och smått» ett
gammalt hus och ett gammalt skåp. Efter att hafva gripit det
livlösas fysionomi gör hans fantasi sig till ett med det formlösa
alltets lif, seglar med månen öfver himmelen, tjuter och förtäljer
med vinden, ser snön, sömnen, natten, döden, drömmen såsom
personligheter.
Det bestämmande uti denna fantasi var således sympatien med
det barnsliga och vid framställningen af så djupt liggande,
elementära och konstanta själstillstånd som barnets blifva skapelserna
af denna fantasi lyftade öfver tidens skiljemur, utbredaa öfver
landets gränser och en gemensam egendom för samhällets olika
klasser. Den tid är längesedan förbi, då man ansåg snillet för
en från himmelen nedfallen meteor; nu vet man att det såsom
allt naturligt har sina förutsättningar och sina lifsvilkor, står i
ett genomfördt afhängighetsförhållande till sin tidsålder såsom ett
organ för dess idéer. Sympatien för barnet är blott ett fenomen
af det nittonde århundradets sympati för det naiva. Kärleken till
det omedvetna är ett fenomen af kärleken till naturen. Inom
samhället, inom vetenskapen, i poesien och konsten hade naturen
och barnet blifvit gjorda till föremål för dyrkan, mellan poesi,
konst, vetenskap och samhälle eger en vexelverkan rum. Uppstår
det då en skald, hvars kärlek drager honom till barnet, hvars
fantasi anslås af djuret, af växten, af naturen, då vågar han att
följa sin inre maning, då får han mod till att hafva talang, i det
att hundrade tusen dofva stämmor rundt omkring honom
förstärka hans kallelse, i det att den ström, mot hvilken han tror sig
simma, bärer honom och vaggar honom fram till hans mål
Man studerar då hans konst, i det att man studerar de ideer,
som inspirera densamma. Att se dem i deras uppkomst och deras
utgrening, i deras abstrakta väsen och i deras konkreta magt är
då icke någon öfverflödig sak, då uppgiften är att fördjupa sig i
den särskilda diktarfantasien. Ty aen nakna idén kan väl icke
dikta; men utan idén och utan de omgifvande föremål den sätter
i rörelse kan icke heller skalden dikta. Rundt omkring den
lycklige diktaren står en hop, som med mindre framgång arbetar i
samma riktning som han och rundtomkring denna hop tumla
folkslagen såsom tysta, men deltagande medarbetare. Ty snillet är
som ett solglas, det samlar och förenar de vidt spridda strålarna.
Det står aldrig ensamt. Det är blott det fagraste trädet i skogen,
det högsta axet på åkren, och man har först sett det i dess
verkliga betydelse och i dess sanna ställning, när man har sett det
på dess plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
