Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3.
Det är icke nog med att angifva den veridsdel, der snillet har
sitt hem; man kan icke resa i Danmark efter en karta öfver
Europa. Man måste för det första se stället tydligare angifvet;
vidare känner man icke snillet, för det att man, om än aldrig så
noga, känner dess förbindelser och omgifning, lika litet som man
känner en stad, derföre att man gått rundt om dess vallar. Ty
snillet förklaras väl till en del, men icke uttömmande genom
tidsandan. Hvad det förefinner, förenar det under en ny lag, sjelf
en produkt frambringar det produkter, hvilka det ensamt i hela
verlden är i stånd att frambringa. Man behöfver endast att spänna
sin uppmärksamhet något litet, man behöfver blott höra på en
främlings omdöme, för att lära sig inse huru mycket som i
Andersens äfventyr är nationalt, lokalt och individuelt
Jag har sagt att den Andersenska barnsligheten var
allmän-fattlig. Det är sannt, men det är icke hela sanningen. Denna
barnslighet har en afgjord germano-göthisk prägel; den fattas bäst
i England och Tyskland, mindre väl af de romanska folken, och
minst af det franska. I sjelf va verket är också Andersen mycket
litet känd och läst i Frankrike. England är det enda land, hvari
man använder halfva och hela romaner till att framställa små
barns själstillstånd (Dickens: »Paul Dombey, David Copperfield»;
miss Wetherell: »Den stora, vida verlden») och den engelsKa
barnsligheten är ensamt stående i sitt slag; man behöfver blott slå upp
den första, bästa illustrerade franska barnbok, för att märka
slul-naden. Det engelska och det franska barnet äro så olikartade
som en ek- och en bok-kärna. I Frankrike kan Andersen af den
anledningen aldrig få fast fot, derför att platsen allaredan är
upptagen och för längesedan besatt utaf La Fontaine.
Det gifves två arter af naivitet. Den ena är hjertats, den
andra förståndets, den förra öppen, fri, enkel och rörande, den
senare till utseendet förstäld, konstlad, fin. Den ena väcker tårar,
den andra löje, den första har sin skönhet, den andra har sitt
behag, den första betecknar det goda barnet, den andra
karakteriserar »l*enfant terrible.» H. C. Andersen är den förras, La
Fontaine den sednares skald. Denna sistnämnda form af naivitet är
ett uttryck för den tidiga mognaden, som utsäger det träffande
ordet utan att ännu rätt veta hvad den säger; den andra formen
af naivitet är oskuldens, som förutsätter att dess Edens lustgård
är hela verlden och som derför med sin oskuld skämmer ut hela
verlden, utan att veta af att den gör det, men med så träffande
ord att naiviteten tager sig ut som en mask. Jemfor man derför
Andersens äfventyr med La Fontaines fabler, så finner man en
grundåtskilnad i verldsåskådningen och lärer derigenom känna den
nordiska lifsuppfattningen i dess begränsning. Ett af de djupast
liggande dragen i La Fontaines och i den galliska lifsåskådningen
är kriget mot illusionen. Det egendomligt pikanta i La Fontaines
naivitet består deri att den, så godlynt den än är, så godmodig
och mild den städse visar sig, dock glimtvis låter ana att den icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
