Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är »dupe», att den icke låter sig narra, att den mycket väl vet att
väga och värdera all den dumhet och allt det hyckleri, all den
predikan och alla de fraser, af hvilka menniskorna, liksom efter
aftal, låta sig dragas vid näsan. Med ett leende går den förbi
allt det allvar, hvars kärna är rutten och ihålig, all den storhet,
som i grunden blott är fräckhet, all den ärevördighet, hvars väsen
är lögn. Sålunda ställer den »allt på dess rätta plats».
Grundtonen uti dess allvar är en poetisk inspiration och dess q vicka
skämt har en udd, som den omsorgsfullt döljer. Den franska
satiren har i »Tartuffe», »Candide» och »Figaro» åstadkommit en
revolution före revolutionen. Löjet är Frankrikes äldsta marseljäs.
Det djupast liggande draget i Andersens lifsåskådning är det
att sätta hjertat högst, och detta drag är danskt. Sjelf känslofull
framhåller denna åskådning vid hvarje tillfälle känslans skönhet
och betydelse, förbigår viljan, bekämpar förståndskritiken som det
onda, som djefvulens verk, som trollspegeln, gifver den pedantiska
vetenskapen de ypperligaste och qvickaste sidohugg (»Klockan»,
»Ett blad från himlen») skildrar sinnena som frestare eller förbigår
dem såsom onämnbara, förföljer och blottar l\jertats hårdhet,
för-herrligar och prisar dess godhet, nedrifver råheten och
inskränktheten från deras högsäte, insätter i stället oskulden och
dugligheten och bringar sålunda, äfven den, »allt på sin rätta plats».
Grundtonen uti dess allvar är den sedligt-religiösa känslan i
förening med begåfningens hat till inskränktheten och dess humoristiska
satir är mild, säker och öfverensstämmande med diktens idylliska
anda. Denna satir sticker som en mygga, men på de ömtåliga
ställena. Hvilken af dessa åskådningar är nu den bästa? En sådan
fråga är ej något svar värd. Jag håller af boken och jag håller
af björken. Endast emedan de falla mig i minnet, icke för att
dermed afgöra något, nedskrifver jag dessa verser af Georg Herwegh:
Auch mir hat sich das Aug’ schon oft genetzt,
Sah ich das Herz misshandelt und zerschlagen
Und von den Ruden des Verstands gehetzt.
Es darf das Herz wohl auch ein Wörtchen sagen,
Doch ward es weislich in die Brust gesetzt,
Das mann’s so hoch nicht wie den Kopf soll trägen. *
Likasom dessa lifsåskådningar äro skiljaktiga, så ock de båda
skaldernas poetiska begåfning. La Fontaine skrifver klara,
formfulländade, högst melodiska verser, hvilkas poesi består i ett lätt
svärmeri och ett mildt vemod. Andersen skrifver en barock,
oregelmässig prosa, hvars poesi utgöres af ett yppigt framqvällande,
alldeles hänförande fantasteri. Detta fantasteri gör Andersen
främmande för fransmännen, hvilkas städse temligen gråaktiga poesi
helt och hållet saknar den färgrika blomsterprakt, som finnes hos
de nordiska nationernas, och hvilken når sin högsta skönhet i
Shakspeares midsommarnattsdrömmar, men som spåras öfverallt
och som åt Andersens äfventyr gifver deras finaste doft. Och
liksom deras fantastiska skaplynne är nordiskt-danskt, så är deras
idylliska grundton företrädesvis dansk. Intet under derför att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
