Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första och märkligaste af dessa äfventyr diktades under Fredrik
VLs regering; hans tid har tryckt sin prägel på dem, man
återfinner honom i alla dessa faderliga och patriarkaliska gamla
kungar; man finner tidens ande i den fullkomliga frånvaron af
samhällssatir, för att ej tala om politisk satir, som är utmärkande
för afventyren 1).
Intet under heller att Thorvaldsen icke kunde tröttna på att
höra dessa äfventyr läsas under det han satte ut sin amb och sin
tem i lotterispelet, ty hans danska väsen var naivt och hans konst,
trots all sin storhet, idyllisk såsom deri konst, hvilken frambragt
dessa dikter.
Ett snille, som födes på en tid, då allt står dess utveckling
imot, blifver antingen krossadt eller går till botten såsom en
underordnad talang: en H. C. Andersen född i Danmark 1705 i
stället för 1805, skulle hafva blifvit en olycklig, en rent obetydlig,
måhända en vansinnig menniska. En talang som födes på en tid,
då allt kommer densamma till godo, frambringar’ klassiska,
snillrika skapelser. Men mot denna första öfverensstämmelse mellan
snillet och tidsåldern (till en del äfven landet) svarar en annan
mellan snillets egna anlag och en tredje mellan snillet och dess
konstart. Snillets natur är ett enda organiskt sammanhängande
helt, dess svaghet på en punkt betingar dess styrka på en annan,
ett anlags utveckling föranleder ett annat anlags hämmande och
det är omöjligt att göra någon förändring i någon särskild del
utan att förändra och förstöra hela maskineriet. Man kunde önska
sig ett och annat annorlunda, men man förstår utan svårighet att
det måste vara sålunda. Man kunde önska skalden mera
personlighet, en manligare stämning och en lugnare själskraft, men man
inser lätt att det opersonliga och oafslutade hos den individualitet,
man genom hans »Lifs äfventyr» lärer att känna, står i det
innerligaste sammanhang med arten af hans begåfning. En mera
tillsnörd ande kunde icke på sådant sätt mottaga och förnimma de
poetiska intrycken. En nårdare ande kunde icke förbinda denna
smidighet med sin stelare hållning. En för kritik och filosofi
mottagligare ande kunde icke vara så naiv.
Man kan icke stödja sig på vinrankan, som bärer de tunga
drufvorna, såsom man kan göra det på en knölpåk; den
förstnämndas fruktbarhet betingar dess svaghet. Liksom nu de
sedliga egenskaperna betinga de intellektuella, så betinga dessa
senare hvarandra inbördes. En så öfverströmmande lyrisk känsla,
en så exalterad sensibilitet kan icke stå tillsamman med
verlds-mannens erfarenhet och metod; ty erfarenhet afkyler och härdar.
En så lätt voltigerande, fågelaktigt hoppande och flygande fantasi
kan icke förenas med den poetiska handlingens logiskt afmätta
crescendo och diminuendo. En så okallblodig iakttagelse kan icke
psykologiskt intränga till benet, en så barnslig, så lätt darrande
hand kan icke dissekera en skurk. Ställa vi då en begåfning sådan
1) Detsamma gäller oro Ingemanns romaner. Under sken af att framställa Valde
marernas tid gifva de en naiv och trogen bild af idealer frän Fredrik VI:s dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
