Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som denna gent imot särskilda, bestämda och bekanta konstarter,
sä kunna vi på förhand afgöra huruledes den skall gestalta sig i
förhållande till enhvar af dessa. Romanen är en diktart, som
fordrar icke allenast inbillningskraft och känsla, men
verldsman-nens skarpa förstånd och en kall ironisk iakttagelseförmåga høs
den ande, som skall kunna åstadkomma någonting utmärkt deri,
d. v. s. att den icke ligger väl till för Andersen, änskönt den icke
heller är alltför aflägsen för lians talang. Hela sceneriet,
natur-bakgrunden, kulturbildningen skulle lyckas för honom; men i det
psykologiska skulle svagheten framträda. Han skulle komina att
taga parti för och imot sina personer, hans män skulle icke vara
nog män och hans qvinnor icke tillräckligt qvinnor. Jag känner
ingen författare, hvars talang är i ringare grad »sexuel», d. v. s.
hvars begåfning har i ringare grad ett bestämdt kön än Andersens.
Derför ligger hans styrka i att framställa barnen, hos hvilka den
medvetna könskänslan ännu icke bestämdt framträdt Det hela
beror på att han så uteslutande är hvad han är, icke är lärd,
icke tänkare, icke banérförare, icke stridsman såsom flere af våra
andra författare, utan endast och uteslutande skald. En skald är
en man, som tillika är en qvinna. Andersen ser i mannen och
qvinnan hufvudsakligen det elementära, det gemensamt menskliga,
långt mindre det säregna, det intressanta. Jag förbiser icke
huruledes han målat en moders djupa känsla i »Historien om en moder»,
eller berättat en qvinnosjäls historia i »Den lilla hafsfrun», men
hvad han framställer här är icke lifvets och romanens
komplicerade själstillstånd, utan lifselementet; han anslår der den helt
enkla och rena ton, som i lifvets sammanflätade harmonier och
disharmonier hvarken förekommer så ren eller så enkel. Vid sitt
inträde i äfventyret undergå alla känslor en förenkling, en
rensning, en förvandling. Mannens karakter ligger aflagsnast från
barnaskalden, och jag erinrar mig blott ett enda ställe i
äfven-tyren, der man stöter på en fln psykologisk karakteristik af en
qvinnosjäl; den står der så oskyldig, att man nästan frågar sig,
om den icke har tecknat sig sjelf. Det är i »Herdinnan och
skor-stensfejaren»:
»Har du verkligen mod till att gå med mig ut i den vida
verlden?» frågade sotaren. »Har du betänkt hur stor den är och
att vi aldrig mera kunna komma hit tillbaka?» — »Det har jag»,
sade hon. Och sotaren såg stadigt på henne och så sade han:
»Min väg går genom skorstenen! Har du verkligen mod till att
krypa med mig genom kakelugnen, både genom trumman och
röret?...» Och han förde henne till kakelugnsdörren. »Det ser
helt mörkt ut», sade hon, men hon gick dock med honom både
genom trumman och pipan, der det var som en kolsvart natt
Efter en lång och besvärlig vandring uppnå de skorstensranden.
Himlen med alla dess stjernor var ofvanför dem och alla stadens
tak nedanom dem; de sågo sig vidt omkring, långt ut i verlden;
den stackars herdinnan hade aldrig tänkt sig det sålunda, hon
lutade sitt hufvud mot sin sötare, och så grät hon, så att
guldspännet sprang at hennes skärp. »Det är alltför mycket!» sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
