Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon. »Det kan jag. icke stå ut med! Verlden är alltför stor. O,
att jag vore tillbaka igen på det lilla bordet under spegeln! Jag
blifver aldrig glad förrän jag är der igen! Nu har jag följt dig!
Nu har jag följt dig ut i den vida verlden, nu kan du gerna följa
mig hem igen, så framt du verkligen håller af mig!»
En djupare, en mera obarmhertigt sann analys af en viss art
qvinlig entusiasm och den handlingskraft den alstrar, när det gäller
att handla hänsynslöst, käckt och utan en blick tillbaka, tror jag
icke att man träffar hos någon annan dansk författare. Hvilken
finhet i framställningen: den ögonblickligt redobogna hänförelsen,
den första rysningens heroiska öfvervinnande, uthållighet,
beslutsamhet, fasthet ända till det ögonblick — då det kommer till
stycket, då svigtar fastheten och längtan vaknar efter det’lilla
bordet under spegeln! Många digra romaner fördunklas ohjelpligt
af en sådan liten pagina och man tröstar sig öfver att Andersen
icke är mästare i romanen.
Dramat är en diktart, som fordrar anlag att differentiera en
idé, att fördela den på många händer, sinne för den medvetna
handlingen, logisk förmåga till att leda den, blick för situationen,
passion för att fördiupa sig och begrafva sig i det outtömliga
studiet af den särskilda, mångsidiga karakteren, det vill säga, att
dramat ligger Andersen mindre nära än romanen och att hans
bristande begåfning för det dramatiska stiger med matematisk
nog-granhet i samma proportion som den särskilda dramatiska
diktarten ligger aflägsnare från äfventyret och dermed äfven från hans
skaplynne.
Inom epopén, som i våra dagar hörer till de omöjliga
diktformerna och som erfordrar allt hvad som fattas Andersen, kan
han blott erbjuda en och annan skön glanspunkt, såsom när han
i »Ahasverus» låter Chinas ande skildra sig i ett putslustigt litet
lyriskt stycke eller låter (alldeles som i äfventyret) de sjungande
svalorna för oss utmåla Attilas högsal. — I resebeskrifningen
kommer ovilkorligen en stor del af hans bästa egenskaper i dagen.
Likasom flyttfågeln, hans gunstling, är han i sitt element, när han
reser. Han iakttager som en målare och han skildrar som en
svärmare. Tvenne brister framträda dock här, den ena: att hans
lyriska skaplynne stundom löper bort med honom, så att han
lof-prisar i stället för att skildra, eller öfverdrifver i stället för att
måla (se t ex. den öfverspända och osanna beskrifningen af Ragatz
och Pfaffers); den andra: att det underordnadt personliga, det
»jag»-aktiga, som betecknar att den djupare personligheten saknar
afslutning, stundom framträder på ett störande sätt. Denna
sistnämnda brist karakteriserar i synnerhet hans författarskap såsom
sjelfbiograf. Hvad man med rätta kan förebrå hans: »Mitt lifs
äfventyr», är icke så mycket det att författaren är så sysselsatt
med sin privata personlighet (ty detta är här helt naturligt), men
att denna personlighet nästan aldrig är sysselsatt med något större
än sig sjelf, aldrig går upp i en idé, aldrig är rent befriad från
jaget. Revolutionen af år 1848 förekommer i denna bok såsom en
nysning; man blir helt förundrad öfver att påminnas om att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
