Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifves en verld till utanför författaren. — Inom den lyriska poesien
når han så långt han kan komma, der han nödgas låta sin
färgrika, naturtrogna och realistiska prosadrägt ligga qvar vid ingången
och påtaga sig versifikationens enformiga kappa. Hans prosa
har fantasi, otyglad känsla, rytm och melodi; hvarför går han då
öfver ån efter vatten? Hans dikter utmärka sig i öfrigt ofta genom
en fridsam och barnslig anda, en varm och mild känsla. — Man
ser att resultatet af hans försök i de särskilda diktarterna framgår
alldeles omedelbart, likasom »den obekanta» i matematiken, ur hans
anlags skaplynne å den ena sidan och ur diktartens natur å den
andra.
Återstår alltså blott hans egen diktart, hvilken han icke
be-höfver taga patent på, ty det gifves ingen som tager den ifrån
honom. För den, som rätt insett huru individuel en hvar
konstart i sjelfva verket är, tager det sig helt underligt ut att se,
huru-ledes ett reflekterande snille, när det, såsom Heiberg, frambragt
en ny varietet, bemödar sig om att bevisa densammas höga rang
och plats i systemet samt utan vidare betraktar den såsom
allmängiltig. Vaudevillen var en af typerna för Heibergs ande. Han
kan geraa skrifva dess teori, men han tager den mod sig i grafven
och den dör med honom. Den form han användt, kan ingen annan
begagna. På samma sätt är det ock med äfventyret, hvars teori
Andersen icke försökt att skrifva, hvars plats i systemet han icke
velat fastställa, och hvilken jag ock väl skall akta mig för att vilja
bestämma. Det är förunderligt med den gamla danska
systematiska rangforordningen, det går med den som med den andra: ju
mera man tänker öfver den, desto mer kättersk blir man.
Måhända kommer det sig deraf, att det att tänka är i allmänhet
taget detsamma som att vara kättare. Dock såsom enhvar
naturtyp har det Andersenska äfventyret sin karakter och dess teori
liestår i de lagar det lyder och som det icke kan öfverskrida utan
att något vänskapligt framkommer. Allting i verlden har lagar,
till och med den diktart, som upphäfver naturlagarne.
Andersen begagnar någonstädes det uttryck, att han nu i det
närmaste försökt sig i äfventyrscirkelns alla radier. Detta uttryck
är träffande. Äfventyren bilda ett helt, en i många radier
utstrålande väfnad, hvilken tyckes säga till betraktaren, liksom
spindel-väfven i Aladdin: »Betrakta min sköra spånad, huru trådarne fläta
sig tillsamman». Om det icke vore att till hvardagsrummet
medföra alltför mycket af skoldammet, ville jag göra läsaren
uppmärksam på att han i ett berömdt vetenskapligt arbete, Zeisings
Æsthetische Forschungen, kan se hela serien af estetiska
motsatsbegrepp, jemte alla deras nyanser (det sköna, komiska, tragiska,
humoristiska, rörande o. 8. v.) ordnade i en stor stjerna, alldeles
som Andersen, beträffande sina äfventyr, tänkt sig detsamma.
Äfventyrens fantasiform och framställningssätt medgifver
nämligen behandlandet af de mest olikartade ämnen i den mest
olikartade tonart. Här finnas sublima berättelser (»Klockan»),
djupsinniga och visa äfventyr (»Skuggan»), fantastiskt-bisarra
(»Elf-liögen»), lustiga, nästan uppsluppna (»Svinaherden»), humoristiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
