Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(»Prinsessan på ärtan», »Ett godt humör», »De förlofvade»), äfventyr
med en skuggning af vemod (»Den manhaftige tennsoldaten»),
hjert-gripande dikter (»Historien om en moder»), ohyggligt intagande
(»De röda skorna»), rörande fantasier (»Den lilla hafsfrun») och
blandade, på en gång storartade och muntra (»Snödrottningen»).
Här förekommer en anekdot sådan som »Hjertesorg», den der liknar
ett leende genom tårar och en inspiration (»Det nya århundradets
sånggudinna»), i hvilken man hörer historiens vingslag, det
närvarande, lefvande lifvets hjertklappning och pulsslag, som i en
feber och dock friskt som i ett hänförelsens ögonblick1). Kort
sagdt, här träffas allt, som ligger mellan epigrammet och hymnen.
G-ifves det då verkligen någon gräns, som stäcker äfventyret,
någon lag, som binder detsamma och i så fall hvar ligger den?
Äfventyrets lag ligger i äfventyrets natur och dess natur beror på
poesiens. Om det äfven vid första ögonkastet kan synas som om
ingenting vore den diktart förbjudet, hvilken kan låta en prinsessa
förnimma en ärta genom tjugo madrasser, tjugo ejderdunsdynor,
så är detta blott ett sken. Äfventyret, som i sig förenar
uppfinningsförmågans obundna frihet mea det tvång, som pålägges
detsamma genom dess idé, måste lotsa sig fram mellan tvenne klippor:
den idélösa yppigheten och den torra allegorien, det måste hålla
medelvägen mellan det alltför goda hullet och den alltför stora
magerheten.
Dess skönhet, dess styrka och behag ses icke genom att akta
på dess begränsning, men genom att följa dess mångfaldiga och
dristiga rörelser inom sin krets. Det är detta förhållande vi till
slut vilja kasta en blick på. Äfventyren ligga framför oss såsom
en stor, rik, blomsterbesådd mark. Låtom oss fritt flacka omkring
på den, vandra den igenom kors och värs, plockande en blomma
än här, än der, glädjande oss öfver deras färg, öfver deras skönhet,
öfver det hela. Dessa små korta dikt-alster stå ju verkligen i
samma förhållande till de omfångsrikare poetiska skapelserna, som
småblommorna till skogens träd. Den som en dag om våren går
ut till Charlöttenlund för att se boken i dess nya prakt med de
svarta sammetsknapparne i det ljusgröna silket, han vänder, sedan
han under en stund sett upp i vädret, enligt gammal köpenhamnsk
vana sina ögon ned mot jorden, och då visar det sig att
skogsmarken är fullt så vacker som skogens topp. Här växa på ringa
afstånd från hvarandra olivfärgade anemoner, hvita och högröda
tusenskönor, gula stjernblommor, röda och blå nejlikor,
smörblommor, koblommor och »hin ondes mjölkbyttor». Nära intill hvarandra
stå knoppen och den utvecklade blomman, den jungfruliga och den
fruktsamma plantan, de doftlösa och de välluktande tuommorna,
1) Det finnes icke eD enda bland våra författare, aom till den grad aoro Andersen
försmått att verka genom det förflutnas romantik; han är, till och med i äfventyret,
hvilket af den romantiska skolan i Tyskland alltifrån början behandlades uti en så
medeltidsaktig stil, alltid fullt och helt närvarande. Han vågar, i likhet med Örsted,
uppoffra det intressanta i svärmeriet för knng Hans och hans tid och han säger gerna
såsom Ovidius:
Prises jnvent alios! ego me nunc deuiqne natum
Oratnlor. Hrec ætae moribus apta meis.
Art Amat. 3. 121. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
