Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de giftiga och de nyttiga, de läkande växterna. Ofta är den växt
som står lägst i systemet allraskönast för ögat. Blommor som
synas sammansatta visa sig bestå af ganska fä blad, och växter,
hvilkas blommor synas enkla, bära på deras spets en hel stat af
blott vid stjelken förenade blommor. Så är det också med
äfven-tyren. De hvilka stå lägst med hänseende till värdigheten
innehålla ofta en hel lefnadsfilosofi i kort sammanhang och de, som
synas enkla, såsom »Lyckans galoscher», bestå af ett löst förenadt
blomstånd. Några stå i knoppning, såsom »Vattendroppen», andra
gå i frö, såsom »Judeflickan» eller »De vises sten». Några bestå
blott af en enda punkt, såsom »Lyktmännen äro i staden*, hvars
hela »pointe» är samlad i denna med mästarehand nedskrifna titel;
andra hafva stora, ädla former, såsom »Historien om en moder»,
hvilken liknar en främmande, sydländsk blomma, Gallan, som i
sin sublima enkelhet blott består af ett enda blad.
Andersen har den äkta gåfvan att skapa öfvematurliga
väsenden, hvilken i den moderna tiden är så sällsynt Huru djupt
symboliskt och huru naturligt är det t. ex. icke, att den lilla
Kam-frun, då hennes svans delat sig i »två präktiga ben», vid hvart
Steg hon tager känner som om hon trampade på en skarp knif
och på hvassa sy lar! Huru många stackars qvinnor träda icke
vid hvarje steg ae taga på en skarp knif för att vara nära den,
som de älska och huru långt äro likväl dessa från att vara de
mest olyckliga! Hvilket herrligt tecknadt följe, detta trollfolk i
»Snödrottningen», hvilken ypperlig sinnebild, detta trollspel, hvilken
poetisk skapelse, sjelfva denna drottning, som, sittande midt uti
den ödsliga snömarken, har sugit all dess kalla skönhet in i sig!
Denna qvinna är beslägtad med Natten, en af Andersens
märkligaste figurer, icke Thorvaldsens milda, sÖmnbringande natt, icke
Carstens ärevördiga, moderliga natt, men den svarta, ohyggliga,
sömnlösa och skräckfulla: »Derute midt i snön satt en qvinna i
långa, svarta kläder, och hon sade: »Döden har varit inne i din
stuga; jag såg han skyndade sig bort med ditt lilla barn; han far
starkare fram än vinden, han bringar aldrig tillbaka hvad han tog.»
»Säg mig blott hvad väg han gick!» sade modren, »säg mig vägen
och jag skall finna honom». »Jag vet den», sade qvinnan i de
svarta kläderna, »men förr än jag säger den, måste du först sjunga
för mig alla de visor, du har sjungit för ditt barn! Jag tycker om
dem, jag har hört dem förr, jag är Natten, jag såg dina tårar
under det du sjöng dem.» »Jag vill sjunga dem alla, alla!» sade
modren, »men uppehåll mig icke att jag må kunna nå honom, att
jag må finna mitt barn». Men natten satt stum och stilla; då
vred modren sina händer, sjöng och grät, och det»var många visor,
men ännu flera tårar». Modren går vidare, gråter sina ögon
utför att till detta pris komma öfver sjön och gifver för att komma
in i dödens drifhus »den gamla grafqvinnan» sitt långa svarta hår
och får hennes hnita i stället. — Här är en oräknelig mängd af
fantasiväsenden, små alf-aktiga gudomligheter såsom »Ole Blund»
eller Tomte-nissen, och den nordiska dryaden, Flädermor. Här
lärer man rätt känna Andersens styrka, när man jemför den med
de Öfriga skaldernas vanmagt i samma riktning. Hvilka bleka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
