Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, September - Religiösa stridsfrågor i nutiden. I. Af Carl von Bergen - 2. Blick på missionsväseodet i våra dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sällskapets 800 skolor meddelas undervisning åt tusentals barn af
alla menniskofamiljer. Äfven de religiösa sekterna i Storbritannien,
baptister, metodister in. il., nitälska kraftigt för missionssaken och
täfla i att anskaffa ständigt nya penningesummor och arbetskrafter
för det gemensamma målet: »hednaverldens omvändelse».
Ingen, som förstår rätt uppskatta sjelfforsakelsens och den
tåliga uthållighetens sanna storhet, skall kunna neka sin gärd af
beundran åt den hänförelse, hvarmed så mången kyrkans tjenare
stält sig till efterrättelse mästarens bud: »gån ut i hela verlden
och lären alla folk!» En blick på verldskartan visar imellertid,
att de trägna ansträngningarne ingalunda burit öfvermåttan rikliga
frukter.
Huru ringa och oansenlig synes ej den framgång, som åtföljer
missionsarbetet i våra dagar, när vi jemföra den med de snabba
och glänsande eröfringame under kyrkans tidigaste åldrar! Med
stormens fart gick kristendomen då kring jorden; vägen var
jem-nad och tiden mogen för den nya religionens antagande. Blott en
menniskoålder behöfdes för att bära »det glada budskapet» till
Antiochien och Syrien, genom mindre Asien till Macedonien och
Grekland, enligt gamla sagor till och med till Alexandria och
Arabien. Före slutet af första århundradet hade predikan om
frälsningen genom Kristus genljudit utefter hela den ofantliga
landsträckan mellan Babylon och Rom. Medelhafvet åtskilde och
förenade dåvarande tidens kulturfolk, dess böljor buro evangeliets
förkunnare från strand till strand; grekiska språket beherskade
en stor del af det romerska riket, derigenom underlättades den
kristna lärans utbredning. Judiska nationens olycksöde å ena
sidan och å andra sidan romareväldets inre förhållanden gåfvo åt
missionsresorna deras riktning från öster mot vester och norr; vid
slutet af andra århundradet funnos kristna församlingar ut med alla
Medelhafskusterna, i vestra och norra Afrika, i Italien och södra
Frankrike och ej mycket senare i Britannien och sydvestra
Tyskland. Utan synnerlig öfverdrift kunde alltså Tertullianus omkring
år 200 yttra till motståndame i sina trosförvandters namn: »vi
äro från i går, och se! redan hafva vi slagit under oss alla edra
städer, edra öar och fasta platser!»
Triumfer sådana som dessa har ingen senare kyrkohistorisk
period att uppvisa. Den ursprungliga ingifvelsens eld brann snart
med mattare låga; statskyrkoinrättningen undanträngde det fria,
på sjelfstyrelse grundade församlingslifvet, religionen blef dogmatik
och ur de »renlärige» proselytmakarnes föredrag bortdunstade
småningom den öfvertygande kraften. Resultatet häraf med afseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
