Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, September - Herr von Bismarck och borussianismen. 1. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot en s& rättsinnad, oegennyttig och fredsälskande makt som
Preussen högst löjliga och fördömliga. Af Bismarcks svar på
interpellationen inhemtar man, både att holländska regeringen
ingalunda lemnat preussiska kabinettet i okunnighet om hvad som
forehades, och att detta dels genom sitt sändebud i Haag, dels
till holländska sändebudet i Berlin gifvit undvikande svar. Man
kan härvid svårligen väija sig mot den föreställningen att
Bis-marck, som på stående fot besvarade den tydligen välkomna
interpellationen, med afsigt undvikit att, medan frågan ännu var en
diplomatisk hemlighet, göra sin åsigt gällande, samt att han just
afsett att åstadkomma éclat, för att sedan med hjelp af tyskarnes
Bsitdiche Entriistung» öfver franske kejsarens och holländske
konungens ojemförliga nedrighet bibringa Frankrike en
förödmjukelse. Frågans vidare förlopp torde vara i friskt minne: fördraget
mellan Frankrike och Holland blef ej undertecknadt, man rustade
å ömse sidor om Rhein, till de med de öfriga sydstaterna redan i
Augusti 1866 afslutna och efter midten af Mars 1867 plötsligen
offentliggjorda allianstraktaterna lade Preussen nu dels en
militärkonvention med Hessen-Darmstadt, i kraft hvaraf de hessiska
trupperna såsom en särskild division förenades med elfte preussiska
armékåren, dels också ett anfalls- och försvarsförbund med
samma sydstat, hvars nordliga del, Oberhessen, är medlem af
förbundet. Imellertid hade diplomatien kommit i rörelse, hvarken
Preussen eller Frankrike tycktes mycket hugadt att pröfva
krigslyckan, och på konungens af Holland inbjudning samlades en
konferens i London (7 Maj), der jemte de sex stormakterna Holland,
Belgien och Luxemburg voro representerade. Den 11 Maj
undertecknades konferensens protokoll: Luxemburg förblifver under huset
Nassau-Oranien och tillförsäkras en af stormakterna garanterad
neutralitet, fästningen utrymmes af de preussiska trupperna, för
att sedan genom konungens af Holland försorg slopas, Limburg
förklaras vara löst ur hvarje förbindelse med Tyskland, medan
derimot Luxemburgs ledamotskap i tyska tullföreningen kunde
fortfara och efter utgången af det gällande tolfårs-fördraget af
20 Oktober 1865, utan hinder af neutraliteten, förnyas.
När man rätt betänker dessa händelser och förhållanden, blir
det i det närmaste omöjligt att sätta tro till den för några veckor
sedan från Berlin utspridda berättelsen, att det varit Frankrike
som väckt förslag om en delning af Nederländerna. Ej som skulle
en Napoleon UI:s politiska moral utgöra något oöfverstigligt hinder
mot inledande af en slik underhandling, men hela situationen gör
det osannolikt: anledningarna att taga första steget funnos ej på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
