Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, Oktober - Hans Järta och Carl XII. Af Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sarkasmens gnistor vidt omkring, tändande, svedande,
brännande. De äro farliga vapen dessa gnistor, isynnerhet i en tid,
så på djupet sjudande och lätt antändlig, som den, hvari Hans
Järta nedskref och offentliggjorde sin ryktbara skrift: Några tankar
om sättet att upprätta och befästa den urgamla franska
monarkien 1), och diktade sin öfver hela landet med hänförelse sjungna
visa: »Fyllom våra glas och låtom oss skratta, bröder, en stund åt
verldens lopp»2), o. 8. v. Det^är som låge förebuden till 1809
års revolution redan i denna sång. Säkerligen har hvarken den
eller hans förenämda skrift varit utan inflytelse på den stämning,
som blef handling i revolutionen.
Och hvad skall man säga om karakteren hos den man, som
ej tvekar att sätta sin jordiska välfärd, ja, sitt hufvud*) på spel.
*) En ytterst s&Usynt skrift, författad i slotet af 1790-talet. Vi hafva deraf sett
endast ett exemplar. Den blef indragen efter någon tid, sedan man fast Gustaf
Adolfs uppmärksamhet derpå.
a) Denna dikt trycktes ej, utan spriddes i tusentals afskrifter öfver hela landet.
Den anses författad under eller strax fore 1800 års riksdag. Vi hafva sett tre
exemplar deraf, det ena ej fullt likt det andra. B. E. Malmström har senast meddelat
dikten, kanske nftgot vidrörd af hans poetiskt fina hand, i 4:de del. af hana nyligen
utgifna Grunddragen af svenska vitterhetens historia (sid. 218—219). Besynnerligt
nog har han uteslutit tredje strofen, hvari den harmfnlla smärtan öfver Thomas Thorilds
landsförvisning (1793) ger sig luft. Kanske fanns ej denna strof i Malmströms afskrift.
Jfr C. S. Warburg, Svensk månadsskrift, sid. 407—8. Vi meddela den i mer än
ett hänseende märkliga dikten i »Bilaga».
9) Att uppmaningar till Gustaf Adolf att på ett eftertryckligt sätt straffa Järta
(Hjerta) ej saknades, se vi bland annat i Carl Mörners bref till konungen d. 22 jnni
1800, hvari han råder att låta de uppstudsige (främst Hjerta) vid riksdagen 1800
»promenera nr riket», ty »de kunna ju göra allting och intet är heligt för en sådan
vildhjerna», m. m.; ja! han tillägger: »Hjertas phisonomie (sic!) ger mig anledning att
tro honom capable af allt» m. m. Se Warburgs månadsskrift sid. 304. Säkerligen
funnos ock de, som ej skulle ogerna sett detta sköna och mäktiga »romarhufvnd»
falla. — Vid de sammansvurnas möten 1809 faster Järta med eftertryck
uppmärksamheten på, att deras hufvuden stodo på spel, för att derigenom motverka öfverilade och
enligt hans åsigt ej rätt väl betänkta steg att bemäktiga sig konungens person. Han
var ej mer ett »brushufvud» och ingen vän af »militärrevolntioner». Om hans planer
m. m. se Scbinkels Minnen ur Sverige» nyare historia, 4:e del. kap. 8. De häftigaste
af hans motståndare beskylde honom för förräderi och feghet och rop hördes: »kasta
ut honom genom fönstret!» Men han stod lugn och fast. Det var här den klara
besinningen, det skarpa, pröfvande förståudet, som med beslutsamhet sökte hejda
passionens besinningslösa handling, som kunde förstöra allt. Det var jnst yttringen af ett
mod, som ej är mindre derföre, att det ej är hufvndlöst. C. A. Adlersparre, sonen
till Georg Adlersparre, har sedermera i 1809 års revolution och dess män npprep&t
beskyllningen för feghet mot Järta. Man kuode tillägga detta någon vigt, om man ej
visste, att Järta ej mera var någon vän af G. Adlersparre, hans person, åsigter och
planer, och att C. A. Adlersparres nämda arbete synbarligen tillkommit, för att i alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
