Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, Oktober - Hans Järta och Carl XII. Af Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då han går att på ett sådant sätt angripa en despotisk styrelse,
som beredde fäderneslandets förderf? Under den så kallade
»frihetstiden» (1?) skulle otvifvelaktigt Hans Järtas hufvud fallit, men
Gustaf IV Adolf, ehuru despot, var ej lika blodtörstig, som det
sig så kallande »fria» styrelsesättets, i afseende på sina motståndare
föga samvetsömma, men om sin egen tillfälliga makt så mycket
Ömmare partimän. Det närvarande opröfvade slägtet, fostradt
linder lyckligare förhållanden, kanske alltför spakt och till en del
»blaseradt» genom en klemig uppfostran och en oafbruten freds
stundom försoffande njutningar, kan näppeligen föreställa sig det
inre tillståndet hos en man, Så eldig, klarseende, djupt kännande
och handlingsdjerf, som Hans Järta, bunden och tryckt som han
var af tidens och fäderneslandets dåvarande förhållanden och
olyckor. Men sådana förhållanden amma sådana män.
Hans Järta var alltför upphöjd till karakter och tänkesätt,
älskade sitt fosterland alltför högt, för att ej inse, att enkelhet,
sparsamhet, arbetsamhet, försakelse och förmåga af sjelfuppoffring
äro de dygder, som försäkra den enskildes såväl som det allmännas
lycka och bestånd Sjelf var han en föresyn just i dessa dygder.
Yppighet i lefhadssätt sökte man förgäfves hos honom. Synbarligen
föraktade han det sinliga lifvets öfvervägande njutningar. Den
krets, som omgaf honom och som han gema såg, sökte ej, fann
ej heller öfverflödet i det yttre, men så mycket mera i det inre.
Intelligensens adel satt som sköldemärke på hans panna, log i
hans lifliga, om snille och qvickhet vittnande blick, lekte på hans
tunga, ja! gaf åt hela gestalten och dess skick sin prägel. Ingen
hänseenden förhärliga en far; en berömvärd »pietet», så vidt den ej söker vinna sitt
mål på sanningens och andra hedervärda personers bekostnad. Järtg skilde sig helt
och hållet från O. Adlersparre, men slöt sig så mycket mera till Adlercreutz. Jfr
Skogman, sid. 144—5. Den, som närmare skärskådat Järtas föregående lefnad och,
som vi tro, rätt uppfattat hans karakter, både före och efter 1809 års revolution,
kan ej annat än tillbakavisa partibeskyllningen för feghet. Han var en öfvertygelsens
man och på denna grund beelutsam, fast och djerf; fruktan syntes i alla tider varit
honom främmande. Häftig till lynnet ville han med kraft göra sin vilja gällande.
Deraf någon gång despot, en benägenhet, som är alla öfvertygelsens och den kraftiga
viljans män egen.
Obenägenheten för O. Adlersparre delade Järta med flera. Exempelvis vilja vi
anföra en ej obetydlig man, som i flera år stod Adlersparre mycket nära. Vi mena
den bekante expeditionssekreteraren J. 6. Richert, »lagstiftningens örn» (Carl XIV
Johans uttryck), som var landssekreterare under Adlersparre i Mariestad. Vi hafva flera
gånger hört honom uttala mindre fördelaktiga omdömen om sin fordne chef som person
__ * *■ ____________________________________________________
och embetsman. Han var påtagligen ingen beundrare af honom. Afven C. H.
Ankarsvärd, Adlersparres för revolutionen verksamme adjutant, skilde sig efter densamma
från honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
