Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, Oktober - De senaste årens undersökningar om hafsfaunans gräns mot djupet. Af F. Smitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han såsom representant för en annars utdöd typ af denna familj
från kritperioden. Rhizocrinus förklarar han vara en dvergartad
och vanslägtad Bourgueticrinus, och denne förhölle sig på samma
sätt till Apiocrinus, ett fossil från Juraperioden. Bland koraUerna
fann han en Oculina »med alla karaktererna af
kritformatio-nens typ.»
Under året 1869 arbetade trenne expeditioner till samma mål
i olika delar af Atlanten. Den vördnadsvärde, gamle Agassiz följde
Pourtales på dennes fortsatta undersökningar af Florida-djupen.
I Bulletin of thc museum of comparative zoology at Harvard
college lemnades den ena afhandlingen efter den andra såsom
resultat af denna och föregående draggningar. Den yngre Agassiz
hänvisade här på equatorialströmmens riktning och utsträckning
under kritperioden, då Panamanäset ännu ej rest sig ur hafvet,
liksom äfven Centralasien, Arabien och norra delen af Afrika
höljdes af Oceanen, der den fortsatte sin strömning rundt jorden
från öster till vester. Härifrån de likheter eller motsvarigheter,
som vi ännu i dag finna mellan Atlantens och Stilla hafvets
faunor. Men då Panamanäset reste sig, — åtskilliga fiskar, gemensamma
för faunorna på båda sidor om detta näs, häntyda på att denna
höjning åtminstone tillhör tertiärperioden — stängdes först
djupvat-tensformerna i de båda hafven från hvarandra, och under mera
enformiga förhållanden blefvo de sin typ mera trogna, medan de högre
hafsregionerna bjödo rika vexlingar och läto djurformerna längre
divergera från hvarandra och från sitt ursprung. Alldeles ostörd
har denna divergens ej utvecklat sig. Efter kritperioden ha äfven
Amerikas equatorialtrakter, såsom den äldre Agassiz visat i
Amazondalen, genomgått en glacialtid, som måhända snart skall bevisas
hafva varit allmän öfver jorden — Wallace talar om spår deraf
äfven i indo-australiska arkipelagen — då en härdig arktisk
fauna troligen öfverallt lefde närmare ytan. Från den tiden,
kanske lika mycket som från nutidens strömsättningar, kunna de
gemensamheter vi omnämt mellan kritan, nutidens stora hafsdjup
och de arktiska regionerna vara att förklara.
I faunistiskt såväl som fysikaliskt hänseende lemnade
engelsmännen äfven detta år de vigtigaste resultaten. Carpenter, Jeffreys,
en välkänd conchyliolog, och Wyville Thompson skiftade med
hvarandra att leda undersökningarne på Porcupine, den ångare, hvilken
engelska amiralitetet utrustat för 1869 års expedition vester och
söder om Irland. Kostbara och sinnrika, sådana ännu blott
England kunnat bjuda sina vetenskapsmän, voro de inrättningar,
genom hvilka det blef dem möjligt att låta bottenskrapan arbeta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
