Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken sedan är nog för att hela lefnaden igenom vara pånyttfödd.
Om vissa sektens oarter, såson utmärkelsebegär, andligt högmod,
skrymtaktighet, vilja vi ej tala, emedan dessa karaktersdrag visst ej
äro hos dem allmänna. Svårare torde det blifva att frikänna
sektens medlemmar från eng viss trångsinthet och svaghet i insigter,
i följd hvaraf de taga en del af religionens beståndsdelar för det
hela, bedöma allt från synpunkten af en ensidig fromhet, förbise det
sannt humana i menskligheten, samt visa i denna sin uppfattning
ett alltför stort sjelfförtroende. Tvång tjenar sålunda ej att
tillrättavisa dem, emedan de derigenom blott stärkas i tron på sin
betydenhet. Snarare torde man kunna fasta deras uppmärksamhet
derpå, att religionen, för att vara rätt verksam, bör omfatta hela
menniskan, således alla hennes anlag, förstånd och omdöme, så väl
som fantasi och känsla, samt att det är rent af omöjligt att böja
alla menniskor till en blind tro, utan att man måste söka
inverka på deras förnuftiga öfvertygelse.
Men såsom mot slutet af sjuttonde århundradet de teologiska
spetsfundigheterna och den dogmatiska stelheten framkallade en
Spe-ners med fleres i alla afseenden aktningsvärda och då högst nyttiga
pietistiska reformationsifver, så slogo äfven mot slutet af adertonde
• århundradet förståndsensidigheten och de sedelärande
prediknin-garae hos många öfver i deras motsats: underkännandet af den
teologiska forskningens resultat samt öfverskattandet af den blotta
tron och känslan. Mycket bidrogo äfven härtill detta och det
följande tidehvarfvets politiska skakningar, hvilka uppdrefvo folkens
ångest vid medvetandet om synden. Sådant förhållandet nu visar
sig, är pietismen ett ganska utbredt tänkesätt, och man igenfinner
det så hos de högsta som lägsta klasserna i samhället, hos de
förra vanligen såsom följd af mätthet på sinliga njutningar, i
hvilkas ställe man nu väljer att frossa i fromma känslor, hos de
senare åter i följd af timliga lidanden, för hvilka man söker tröst
i högre rymder1). Stundom har ock beskyllningen för pietism
’) Den moderna pietismen i Tyskland daterar sig egentligen från 1817 och ansågs i
boijan såsom mysticism, men flck en mera praktisk betydelse och riktning sedan 1830
och Schleiermacher. Den har lånat färg af hernbntismen, men öfverenastämmer i vissa
hufvaddrag med den forna halleska pietismen, såsom i åtskiljandet af »Gods barn» från
verlden, föredragandet af privata nppbyggelsestnnder framför kyrkans gndstjenster,
af-hållandet från verldsliga nöjen och sällskaper. En offentlig organ erhöll denna nya
riktning i den beryktade Hengstenbergs Evangttische Kirchen-Zeilung, Berlin 1827. Äfven
notabiliteter inom vetenskap och konst slöto sig till riktningen. Konventikeldrägten
förbytte sig i hofdragten. Man åtskilde tvenne klasser pietister: die ordinåren and die
parfumirten. (Se Tholacks art. Piettimu* i Herzogs Encyklop.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
