Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 3. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dighet, och det hade utan tvifvel varit en vinst för språket, om
man i tid tillgodogjort sig detta ypperliga medel, att undvika de
släpande formerna honom och henne (II, 536). För den, som
möjligen kan känna sig frestad att i detta hänseende beträda
nyheternas farliga väg, rekommenderar hr R. »hofsamhet, säkert öga
och fin smak», och varnar för en »tung och ovarsam hand» (II,
537). — Öfvergående till nysvenskan, anmärker hr R., att det
personliga pron. sedan århundraden förlorat sin genitiv, af hvilken
blott en lemning från Öfvergångstiden qvarstår i talesättet sins (sig)
emellan (II, 540). Om ni, som tilltalsord, yttras: »Detta nyttiga
språkbruk (användandet af ni till en person, upptaget i vårdad
skrift under Gustavianska perioden) har icke dess mindre, nästan
hela tiden, liksom förstulit sig inom den ideala verlden, och det
högtidliga fördraget. Man säger allt jemt på skådebanan ni till
en furste, i ett lärdt samfund till den högst uppsatte; men i
umgänget och i enskilda skriftliga meddelanden befarar man att
der-med säga en ohöflighet. Ett vindkast i sällskapslifvets vanor kan
till äfventyrs rubba denna föreställning, och en tongifvande person
i den vackra verlden kan härutinnan mera verka med sina
behagliga nycker, än alla snillen och forskare med samnad hand,
understödde af alla vettets vapen. Med förnuftsskäl besegrar man ej en
fördom, som har fåfängan till bundsförvandt» (II, 540). — Din narr!
skulle enligt Grimms, af hr R. anförda åsigt, ha uppkommit
genom tvenne uteslutningar och egentligen lyda: du och din narr;
»emedan», såsom hr R. vidare efter Grimm citerar, »man kanske
förestält sig vara beledsagad af en god och en ond ande, som
meddelade ingifvelser.» Förklaringen är i sanning betänkligt
djupsinnig, och tager sig något egendomligt ut vid sidan af ett och
annat af de anförda exemplen, t. ex. ditt domedags nöt! din dumma
hund! din slyngel! (Grimm D. Gr. IV, 296). — Om det
interroga-tiva hrem, lemnar hr R. den upplysning, att denna dativforms
uppflyttning i nominativen »vann helgd af den vittra skolan i Gust
IILs tid» (II, 545). Samtidigt sätter hr R. »den något barbariske
genit. hvems, om hvilken kan anmärkas, att han redan uti
forn-frisiskan har sin like i hwammes (hwams), genit. af frågande
pronomen hwa. — Under obestämda pronomina omnämner hr R. (II,
549) vid all den gamla genitiv, som qvarstår i alls-köns (af att
och hyn, hön = art, slag), ett ord, hvars forfall till ofattlighet
för det nutida allmänna språkförståndet troligen påskyndats af ett
falskt uttal. Adverbet alls är äfven genitiv. Andra gamla
kasus-ändelser finner man bevarade i: med atto, i allo, allt i allom, allom
gifvet, allra (genit. plur.). In allés och aller vitna om tyskeri. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
