Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 3. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ett neut inget % med sken af regelbundenhet, har man utan
framgång sökt bringa upp till välde» (II, 549). Om hvarje anmärkes,
att det sällan begagnas i någon kasus om personligt maskulin, ett
förbehåll som nu mera icke gäller.
Herr Rydqvists behandling af räkneorden är hufvudsakligen
språkjemfö rande och vetenskapligt lärd. Af den gamla böjningen
qvarstår i 1834 års lag dativen tvem (II, 557). Ännu lefva i
tveggehanda och treggehanda gamla genitivformer. Beg ge, hvars
ursprungliga skaplynne redan mot medeltidens slut var oklart för
det allmänna språkbegreppet, hade i 1734 års lag helt och hållet
förlorat sin genitiva bestämmelse (II, 583). Tu, ursprungligen
neutr af tver (två) och i det nutida riksspråket inskränkt till några
formelartade talesätt med neutralt grundbegrepp, har dock i
uttrycken: pä tu man hand, klockan tu, klockan år tu öfverskridit
sin rätta gräns (II, 590). Nytt och for svenskan eget är tjog
(II, 595).
Med ett i teoretiskt hänseende intressant och lärorikt kapitel,
innehållande »Öfversigt af nominal- och pronominalböjningen»,
af-slutar hr R. andra delen af sitt grammatiska verk. Tyvärr tillåter
oss icke tidskriftens utrymme, på hvilket vi redan gjort allt för
stora inkraktningar, att följa hr R. längre på den väg hans lärda
mödor delvis jemnat, delvis först banat genom vårt språks obygder.
Då sannolikt också den värderade läsaren redan tröttnat vid en
ciceron, som till sitt förfogande eger hvarken den öfverlägsna salsr
kännedomens tvingande makt eller framställningens lockande behag,
kunde, då dertill kommer, att såväl det 1863 utgifna tredje bandet
(»Ordboken»), som det i två delar 1868 och 1870, utkomna fjerde
bandet (omfattande »Ljudläran») af »Svenska språkets lagar»
öfver-hufvud gifva ringa stoff för en populär framställning, här lämpligt
synas att nedlägga pennan. Imellertid har hr R. försett den
egentligen vetenskapliga afhandlingen i sitt verks fjerde band med ett
märkligt tilläggskapitel, öfverskrifvet »Rättskrifning och
språkriktighet», hvilket, såsom berörande en tvistefråga för dagen, icke
bör helt och hållet förbigås.
I detta kapitel, hvars innehåll, under titeln »Ljudlagar och
Skriflagar», äfven i särskildt aftryck blifvit den stora allmänheten
tillhandahållet, vänder sig hr R. i starkt polemisk ton mot de
förslag, som på sista tiden blifvit framstälda till förändringar i vår
vacklande rättstafning, förslag, hvilkas grundtanke och förnämsta
syfte varit, att bringa uttal och ljudbeteckning i så nära
öfverens-stämmelse med hvarandra som möjligt. Af dessa »nyheter» har
hr R. tagit anstöt. Derom är ingenting att säga: tanken är fri,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
