Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 3. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och vid afvikande åsigt kan det ej förundra, att en man med sä
grundade anspråk på auktoritet äfven velat göra sitt ord gällande.
Hvad man dock svårligen kan gilla i en dylik meningsstrid, är,
om granskningen vänder sig från sak och till person, om, för
ändamålet att behålla öfverhand, medel begagnas, hvilka mera afse
att fånga allmänbildningens lösa bifall med sarkasmer, godtyckliga
deductioner in absurdum och pointerade tillvitelser, än att
öfver-tyga genom lugn och opartisk bevisning. Rask har yttrat några
tänkvärda hit hänförliga ord i företalet till sin »Vej ledning» (XLIH,
noten). För hvar och en, som genomläst hr R:s stridsskrift, bör
det vara påtagligt, att förf. på mångfaldiga ställen fallit ur den
ton af, låt vara skarp, men alltid upphöjd, granskning, som tillhör
den utmärkte vetenskapsmannen. För den af våra ordinarie och
extraordinarie qvickhufvuden mer än tillräckligt hudflängda
»språk-kongressen», denna församling »af för öfrigt aktningsvärda
personligheter, men utan litterära uppdrag och utan ansvar» (IV, 469),
har äfven hr R. ett rikt förråd på stickord, och esomoftast får
detta mötes »concepist», hr Artur Hazelius, personligen sitta imellan.
Hvartill nu allt detta? Hvartill de ur diverse dagblad och
tidskrifter hopletade stänkomdömena, till exempel hr Spe’s, ur
Nordisk Tidskrift för 1869, till yttermera visso två gånger (IV, 480,
520) anförda iakttagelse att ä, »bräker», ett infall så hufvudlöst,
att man mot detsamma vore frestad att använda hr Spe’s egen
qvickhet?> Man hade icke väntat något dylikt.
Att vår rättstafning lider af många brister och oegentligheter
erkännes ganska allmänt och äfven af hr R. Ingen under då, om
i en tid, när intresset för modersmålets studium omsider vaknat
till friskare lif, uppmärksamheten dragits äfven åt detta håll. Redan
vid det flyktigaste ögnande i våra s. k. rättstafuingsläror visar
sig för den granskande blicken i de många reglerna en regellöshet,
som är förvånande, i de oräkneliga undantagen en godtycklighet,
som icke synes veta af några gränser, i allmänhet ett oförsvarligt
åsidosättande af allt hvad grundsats heter. Men, frågar man, har
då rättskrifningen några grundsatser, och framför allt några
vetenskapliga? Det vore egendomligt nog, om just här skulle
föreligga ett område, der eftertanken hade ingenting att bestämma,
der motsägelserna fräckt kunde drifva sitt spel, der godtycket,
nycken, slumpen hade sig förbehållen en laglöshetens fria,
oan-tasteliga republik. Det är ej heller så. öfverallt der man
antagit ett fonetiskt skriftspråk, vare sig att man sjelf uppfunnit
ljudtecknen eller lånt dem från annat håll, har man dock alltid
utgått från den grundregel, att hvarje tecken skulle representera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
