Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Anmälningar - Lyrik och drama. (Sånger af Topelius. — Samlade dikter af Carlén. — Ackorder af L. v. Kræmer. — Lyriska dikter af Bäckström. — Dramatiska studier af Bäckström). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot friden, som hvilar med nedfalda vingar,
tvchöfdade spejaren spänner sin klo
till rof i de dalar, der kämpar dock bo.
Från Nastrand han kommit — och dit står hans färd:
bakom honom skymtar i dimmornas slöja
en slafhop med blodiga pikar och svärd,
och mörkrets är fanan, som raälarne höja.
Som »döde-mäns» likfärd går tåget framåt
med tystnad alltjemt i förrädiskt fÖrsåt.
Den synen vi sett — och den hägrar väl än,
men bort skall den blekna. Vi frukte den föga!
Treenig står Skandia, värnad af män,
och mäter hvar blick i den listiges öga:
med blottade klingan på segervan arm
hon skyddar sin friska, ungdomliga barm.
Till poemen af samma kategori höra styckena »Rysslands
fri-hetsbön», »Svensk krigsmarscb», »Veteranen», »Förposten», »Olyckan
vid Pultava» samt det brakande kraftstycket »Österns jätte». Om
detta poem, som i anledning af det andra allmänna nordiska
studentmötet 1856 afsjöngs vid en fest i Stockholm, meddelar
författaren i en not, att dess reciterande våren derpå vid en
promotions-fest i Helsingfors hade till följd att dåvarande magister primus,
numera professoren A. E. Nordenskiöld, genom ett kejserligt reskript
efter mycket trassel förklarades »för alltid skild från universitetet»,
hvarefter han for öfver till Sverige och bosatte sig här. Vi
af-skrifva till våra läsares uppbyggelse de två första verserna af den
på sitt sätt »historiska» dikten:
Ostvart hän i hedniska natten
långs kring kärrens tunghäfda vatten
dvaldes djupt bland bergen en jätte,
ständigt vädrande kristet blod.
Himlens klockljud han gat ej höra:
ljusets lära, som nått hans öra,
möttes jemt af hans vilda hånskratt,
skallande vidt öfver tidens flod.
Än han bor och bygger på jorden —
senast drog han närmare norden
med sin trollhop, röfvande åt sig
allt hvad Suomi ädlast bar.
Der ur frihetens fallna fäste
(snart ett träldomens gyllne näste)
nu kring verldens förväxta lemmar
bojan allt hårdare åt han drar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
