Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
motstånd går han under. Vacker är isynnerhet upplösningen i
visorna om lindormen. När denne nämligen en natt fått hvila
vid en ren jungfrus sida, heter det:
»När Signa lilla vakna och kringoro sig såg,
Så var det en konungason, på heunes arm låg.
Allting var förändradt och allting var godt,
Begge så vaknade de i sitt slott.»
Märklig är en not i Geijers-Afzelii upplaga af våra folkvisor,
att man nämligen ännu i början af vårt århundrade var så
förtrogen med tanken på dessa vidunderliga omskapelser, att allmogen
efter krigsåren 1808—1809 allmänneligen trodde, att de svenska
fångarne af ryssame förvandlades till varulfvar och hemsändes att
plåga landet. Varulfven har nämligen alltid betraktats med skräck,
då derimot det alltid har hållits för lyckligt att möta en lindorm.
Så omtalar Linné i sin vestgötaresa »den kloke gossen», hvilken
genom mötet med en lindorm, hvars hvita skinn han fått, med
ens, sedan han kokat detsamma och doppat sitt bröd i spadet,
erhållit förmågan icke blott att genomskåda naturens förborgade
krafter, utan äfven att använda dem till läkemedel och »andra
underbara förrättningar.»
Har prof. Hauch genom den begränsning, han satt för sitt
ämne, jemförelsevis haft föga att berätta oss om tron på dessa
förvandlingar, så manar han fram för vår syn en så mycket
märkligare skara medeltida ättlingar af de jättar eller troll, som varit
gudars och menniskors fiender allt från Odins dagar till Ansgarii.
»De föreställningar», säger han, »som i hedendomens tid lågo till
grund för dessas väsen, äro förvisso de otamda och otämjeliga
naturmakterna, det vilda fjället, det stormande hafvet, den
ödeläggande bergforsen. Alla dessa troll äro hedningar; deras kroppar
äro omåttligt stora; de likna mera klippor än menniskor.» Vi
hafva anfört dessa ord, som i korthet gifva den mest slående bild
af de nu följande visornas hjeltar.
Främst påpekar prof. Hauch den danska visan om »Rosmer
Hafmand.» Denne jätte är én personifikation af den vilda
hafs-och fjällnaturen. Han har röfvat en jungfru. Denna har nu i
berget gömt en ung man, hvilken dristat sig dit att frälsa henne.
Men jätten erfar detta strax, då han kommer hem, ej genom någon
klokhet af högre slag, utan, nästan såsom hunden finner villebrådet,
blott med sitt skarpa väderkorn. I den svenska visan om
»Hafs-m an nen», som är bygd på samma fabel, heter det att »Väna lilla»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
