Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid jättens hemkomst sätter sin broder, som kommit för att frälsa
henne, »i minsta vrå, den minsta i berget mänd vara». Men detta
hjelper blott foga:
»Rosmer han koin till berget hem,
S& böljar han på till att vädra:
Och grannt känuer jag här kristenmanna-blod,
Kristenmanna-blod är mig nära.» -—
Väna lilla undskyller sig:
»Det flög en korp allt öfver vårt tak,
Han hade ett mannalår i munnen;
Der dröpo tre droppar derutaf;
Jag torka så godt jag kunde.»
Men jätten hade allt for godt väderkorn, och vid hans
förnyade fråga måste jungfrun uppenbara, hvem hon gömt. Sven
Grundtvig anför ett märkligt qväde från Färöarna, der alldeles
samma fabel möter oss. Der är Gånge-Rolf hjelten.
Vi kunna ej neka, att den tanke uppstått hos oss, att
medeltids-diktarne, då de format dessa vida spridda qväden, anslutit sig till
någon halft förbleknad, halft förvriden, men dock i folkets minne
bevarad qvarlefva af det ställe i Eddans sköna sång »Hymiskvi&a»,
då Tor och Tyr, lyckligt hunna till jätten Hymes sal, i
öfverrask-ningen öfver bullret vid den skräckingifvandes ankomst, då de
« stora isklumparna i hans frusna skägg skramlade mot hvarandra,
med jättehustruns hjelp gömma sig under ldttlarna bakom
bergsalens pelare. I Hymesqvädet förbereder qvinnan sin vredgade
make på gudens dervaro, liksom Väna i medeltidsvisau söker att
draga ut på tiden, för att den i bottnen godmodige må hinna att
lugna sig. — Men då i Hymesqvädet stenpelaren för jättens vreda
blick sprang midt utaf, så att takåsen brast och åtta af kittlarne
ramlade ner, hvarvid de gömda måste stiga fram, så är medeltidens
jätte med all sin styrka dock vida fogligare. Han gifver nämligen
sin ovälkomne gäst en kista med guld för att blifva honom qvitt
Men då han till yttermera visso tager såväl gåfvan som imottagaren
och bärer dem trehundrade mil bort från sin bostad, lurar han
sig sjelf; ty Väna lilla har tömt ut guldet och lagt sig sjelf i
kistan, genom hvilken list både hon och ungersvennen sålunda
räddas.
Denna upplösning bjuder oss en god ledtråd, om vi vilja
undersöka skilnaden mellan de olika uppenbarelser af naturkraften,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
