Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kärringen for ut ur berget blå
Ofver de mörka skogar;
Hvart det trä i marken stod
Biijde sig ned till jorden.
Det var Hemming Unge,
Kom mot den salta fjärd;
Efter kom den gamla gumma,
Hemii s tunga hängde ned till jord.»
1 en visa, som tyckes bilda öfvergången mellan dessa
medeltidens jätteqvinnor och den protestantiska tidens trollpack or, rider
hjeltinnan på en björn, har ulfven till sadel och ormen till piska,
en skildring, till hvilken motstycken kunna uppvisas till och med
i Eddan. Vi se huru naturväsendena starkt närma sig medeltidens
föreställningar om djefvulens brokiga anhang.
Under hednatiden tänkte man sig jättarnes verld ligga i det
yttersta fjerran, höljd i ett evigt mörker, liksom dvergarnes boningar
under jorden. Hvarken de torra eller de senare kunde derför
fördraga dagsljuset. Niir sålunda Tor i Eddasången ville blifva
q vitt sin dotters friare, dvergen Allvis, uppehåller han honom med
frågor, som voro egnade att kittla det lärda pundhufvudets
fåfänga. Allvis glömmer sig också på det sättet qvar, tills morgonen
inbryter. Och då Tor utropar: *Nu skiner sol i salen», är dvergen
i samma ögonblick förstenad. I en annan Eddasång: »qvadet om
Helge Hjorvardsson», uppehålla Helge och Atle med vidlyftiga samtal
jätten Hates hämdlystna dotter Rimgerd, tills solen går upp. I)å
qväder Helge:
»Se mot öster. Rimgerd,
Om ej med runostafvar
Helge till Hel dig lockat.»
Och Atle:
t
»Nu är dager, Rimgerd,
Men dig har Atle
Till döden sinkat med samspråk;
Man tycks skönja ett löjligt
Sjömärke,
Der du står, en sten, på stranden.»
Härmed må dels sammanställas den norska visan om Hermod
Unge, hvilken, förföljd från fjäll till fjäll af en jätteqvinna, slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
