Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet, maj - Svensk historia i svensk roman. Ett bidrag till fäderneslandets litteraturhistoria. 1. Af Carl Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädande personerna, såsom t ex. Birger Jarl och biskop Kol, äro
tecknade med mycken originalitet och skulle hafva lämpat sig
förträffligt till en dramatisk framställning.
I början af G. H. Mellins novell Sigrid den Fagra (Historiska
Minnen från Fäderneslandets forntid. Stockholm 1846.) se vi den
gamla frun på Bjälbo, Ingrid Ulfva, föras till sin graf. En sägen
har länge varit utspridd, att hennes lik blifvit i stående ställning
inmurad i en af kyrkans pfelare, emedan man trodde, att så länge
hon bar sitt hufvud uppe, skulle hennes slägt förblifva mäktig och
rik. Vid en på senare tid företagen undersökning har dock intet
spår häraf kunnat påträffas. Hennes begrafning firades med pomp
och ståt; utom hennes fyra söner, jarlen Birger, lagmännerna Eskil
och Bengt samt biskopen i Linköping Carl, jemte en stor samling
af rikets ypperste män, hade äfven stora hopar af det lägre folket
samlats till denna högtid. Bland dem märkte man en silfverskäggig
gubbe och vid dennes sida en ung qvinna, båda i pilgrimsdrägt
Det var biskop Kol, som på vägen till den heliga grafven, för att
försona sitt förräderi mot folkungarne vid Herrevadsbro, åtföljdes
af den fagra Sigrid. Bengt, upptänd af en häftig kärlek till den
sköna pilgrimen, afslog stolt det förslag jarlen gjort honom, att
till befästande af ättens välde, förmäla sig med jungfru Richissa,
dotter till den mäktige Ivar Blå. Efter månget äfventyr i striderna
mot jarlens folk, firade slutligen Bengt sitt bröllop på Ulfåsa med
sin utkorade. Novellen slutar med den bekanta historien om
Birgers hånfulla bröllopspresent — purpurkjorteln med vadmalsvåden
— och om hans möte med sin sköna svägerska, hvilkens fägring
och hurtiga skick blidkade hans barska sinne.
Det namn af Sveriges förnämste historiske novellförfattare, som
Mellin förskaffat sig, har ännu ingen gjort honom stridigt. Det
är naturligt, att man inom dessa novellers trånga gränser förgäfves
skall söka någon bestämdare teckning af tid och personer; men
de rörliga taflor han för oss framställer, äro målade med frisks
färger och konstnärligt ordnade. Troget följa de historiens
tilldragelser, hvilka de återgifva enkelt och utan flärd. Allmänheten
har också med begärlighet mottagit dessa »minnen från
fäderneslandets forntid», dem Mellin hopbundit till rika kransar, hvilka
påminna oss om ängsblommornas naturliga behag. Det mest
poetiska af dessa minnen har han framstält i Nunnan i Srt Clara.
Den beständiga brödrafejden, som rasade bland Birger Jarls
efterkommande, hade äfven varit orsak till att konung Birgers son,
junker Magnus, efter sin återkomst från Danmark, der han efter
Håtunaleken uppfostrades hos sin morbroder konung Erik Menved,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
